Webmaster@lu.se
1999-02-05
LUM - Arkivet
LUM - Lunds Universitet Meddelar - nr 1 1999I dag vill man lägga större vikt vid den pedagogiska skickligheten hos de akademiska lärarna. För hundra år sedan var det tvärtom.
Samverkan med omvärlden var - då som nu - en viktig uppgift. Men läsåret 1898-99 tog sig denna ambition lite udda uttryck i Lund...
För hundra år sedan gick debattens vågor höga i Lund. Universitetets prokansler, biskopen Gottfrid Billing, hade just flyttat in i Biskopshuset på Helgonabacken. Han var en av tidens mäktigaste män och gjorde vad han kunde för att stoppa universitetets omvandling från bildningsuniversitet till forskningsuniversitet - en process som just då gick in i en avgörande fas.
Billing ledde en universitetsutredning som skulle överväga vilka meriter som borde gälla när universitetet tillsatte professurer.
- Universitetets huvuduppgift hade länge varit utbildning, men under 1800-talet skedde en omorientering mot forskning, efter framstegen och upptäckterna inom naturvetenskapen, berättar universitetshistoriker Göran Blomqvist, som fördjupat sig i sekelskiftesdebatten.
Valet av lärare var ett led i utvecklingen. Tidigare hade man anställt moraliska föredömen och goda pedagoger. Nu försköts fokus till skicklighet i de vetenskapliga skrifterna.
- Vetenskapens framsteg hade gett universiteten en starkare ställning. Forskning och utbildning sågs inte längre som enbart en statlig angelägenhet och också näringslivet tog till sig forskningens frukter.
Statens roll blev att ansvara för att forskningen och utbildningen var effektiv - det gällde att Sverige klarade sig i konkurrensen med andra länder. Allt fler var överens om att forskning var något som behövdes för att utveckla hela nationen. Tankegångar som ju känns högst aktuella också i dag.
De akademiska lärarna hade redan tidigare skilt sig från andra statstjänstemän i och med att den pedagogiska skickligheten avgjorde vid befordran, inte antalet tjänsteår. Nu ökade deras anseende ännu mer. Ett yrke med det rena sanningssökandet som främsta kännetecken väckte förstås respekt. På sikt gav det utdelning både i höjda löner och forskningsanslag. Det blev möjligt att specialisera sig mer än förr och undervisningen blev mer forskningsmässig. Studenterna fick fördjupa sig, skriva uppsatser osv.
Gottfrid Billing och de andra i universitetskommittén gillade inte förändringarna. Samtiden tycktes dem förresten ur led på alla möjliga sätt. Arbetarrörelsen var på frammarsch. Därtill kom Darwins teser om arternas utveckling och det naturliga urvalet som försvagade religionens inflytande över vetenskapen.
Unga radikala vetenskapsmän hade börjat söka höga tjänster som lärare, på forskarmeriter. 1897 hade astronomen Carl Charlier anställts vid Lunds universitet.
- Charlier var omtvistad och det blev skandal när rektor i samband med installationen frankt deklarerade att "det är inte med glädje jag gör detta".
1898 sökte den "omstörtande" uppsaliensaren Knut Wicksell professuren i nationalekonomi, och Bengt Lidforss, botanisten, socialdemokraten och samhällsdebattören, hade 1898-99 en tidsbegränsad docentur i Lund.
Universitetskommittén tog chansen att försöka avvärja anstormningen av radikaler. Man varnade för att mer forskning skulle reducera studenterna till "simpla hantlangare" eftersom de inte längre blev fullständigt utbildade. Man framhöll lärarens plikt att fostra ungdomen till goda seder och respekt för den rådande ordningen.
- Därmed kom man in på föreställningen om vad ett universitet är och vilka plikter det har mot individ och samhälle - en fråga som ju är aktuell också i dag, säger Göran Blomqvist.
Många professorer, politiker, präster med flera tyckte att det var alltför riskabelt att låta vetenskapliga skrifter avgöra vem som skulle bli professor. Sanningssökandet kunde ju bli asocialt, tyckte man, utan hänsyn till följderna. De ville ha garantier för att blivande professorer hade åsikter och ett uppförande som passade lärare och statliga tjänstemän.
Utredningen ställde konflikten mellan gammalt och nytt på sin spets. Striden kulminerade i början av 1900-talet i samband med en rad kontroversiella befodringar. Knut Wicksell avvisades t ex av Billing, trots att majoriteten i konsistoriet satte Wicksell i främsta rummet till professuren i nationalekonomi.
- Wicksells teorier ansågs "samhällsfarliga", utan känsla för landets väl och ve. Att han uttalat sig för barnbegränsning och själv levde i ett samvetsäktenskap bidrog inte heller till biskopens förtroende för honom.
"Det är ett hemskt svineri som håller på att breda ut sig" skrev Billing och ville varje pris hindra att personer som Wicksell och även Bengt Lidforss fick undervisa:
"Mot dåligt föredöme kan väl en universitetsungdom aldrig fredas, men väl synes mig att man ej bör stärka förledarens inflytande genom högre myndighets hallstämpling av honom som fast anställd akademisk lärare".
Tiden hade dock sprungit ifrån både Gottfrid Billing och hans åsiktsfränder. Wicksell liksom senare Lidforss överklagade och försvarade sig med framgång. Regeringen gick på deras linje. Samhällsomstörtarna fick fasta förordnanden vid Lunds universitet - en seger för forskningsuniversitetet.
Det fanns också radikala studenter i Lund vid sekelskiftet. De började samlas i föreningar som "Studenter och arbetare" - med syfte att bidra till bildningen av handelns arbetare - och D.U.G ( Den Unge Gubben). Bengt Lidforss, en av ledarna, ville att universitetsstudierna skulle skapa klarsynta och socialt medvetna individer. Ambitioner fanns alltså tidigt att samverka med omvärlden - något som ju diskuteras mycket i dag. Men att studenternas ideal inte alltid höll i verkligheten vittnar några artiklar i Arbetet.
I Svedala hade arbetarna vid sockerbruket börjat strejka för högre lön med så kort varsel att stora skador hotade maskiner och sockermassa. Ett 20-tal lundastudenter, varav några medlemmar ur föreningen "Studenter och arbetare", reste dit som strejkbrytare. När de återvände till Lund på kvällen möttes de av en stor hop strejksympatisörer. Skaran växte för varje dag och den tredje kvällen var folkmassan så stor att en skvadron husarer inkallades från Malmö. Tumult utbröt med stenkastning och sabelhugg.
- Studenterna slutade resa till sockerbruket, men förklarade ändå att de hade uppfyllt sina skyldigheter som ljusets riddervakt: de måste värna det högsta förnuftiga, den privata äganderätten!
Arbetarpressen reagerade skarpt."Gå och häng er, ni kapitalismens frivilliga eldsläckningskår" skrev Hjalmar Branting. Tidningarna hånade studenterna som berusade, slafsiga och punschdrickande fjantar - själva motsatsen till arbetarna som uppfyllde höga krav på disciplin och skötsamhet.
- Studenterna hade inget att lära arbetarna, det var slutsatsen. Akademikernas svek satte djupa spår, och påverkade för lång tid framåt samarbetet inte minst mellan universitetet och Lunds arbetarrörelse.
Webmaster@lu.se
1999-02-05