LUM - Arkivet

LUM - Lunds Universitet Meddelar - nr 2 1999

Livet vid kungens hov kunde ge både rikedom och makt

Samtiden beskrev det svenska 1600-talshovet som ett ormbo av intriger, lobbying och lismande hovfolk. Ett förkastligt ställe där "den handen kysses mest, som mest förhatlig är."

Ändå lockades många av hovlivet. Pengar, förmåner och karriärmöjligheter drog. En liten klick lyckades också manövrera sig fram till det yttersta målet - att bli regentens förtrogna, något som kunde vara en mycket lönande affär.

- Idag tänker man ofta på hov som på något föråldrat och oviktigt i samhället. Men på 16- och början av 1700-talet omgav hovet en enväldig monark. Man kan dra paralleller till dem som idag omger Clinton och Jeltsin - en grupp människor som finns i maktens omedelbara närhet och som utnyttjar det, påpekar Fabian Persson på Historiska institutionen.

Han har plöjt igenom mängder av avlöningslistor, inköpslistor, brev och diplomatrapporter under arbetet med sin avhandling "Servants of Fortune", som behandlar de svenska hoven 1598 till 1721. Det innefattar stormaktstidens hov från och med Karl IX till och med Fredrik I:s två första regeringsår.

Trots att det har skrivits mycket om stormaktstiden har ingen tidigare tagit ett helhetsgrepp på hovet. Fabian Persson har därför fått börja från grunden med att kartlägga närmare 2000 hovfunktionärer under perioden. Hans övergripande fråga har handlat om informellt inflytande. Hade det någon betydelse vem som var nära monarken?

Närhet gav makt

I dåtidens Sverige fanns den formella makten samlad hos regenten och riksrådet, vars medlemmar för övrigt i hög grad rekryterades bland tidigare hovfolk. Riksdagen hade ännu inte mycket att säga till om.

De som arbetade vid hovet hade formellt ingen makt alls utanför det kungliga hushållet, men kunde genom sin blotta närhet till regenten utöva visst inflytande.

- Detta att träffa kungen kontinuerligt och kanske långa stunder varje dag, och i vissa fall sova i samma rum som honom, gjorde att hovfolket lärde känna honom. De kunde också se vilket humör han var på och kunde lägga fram sina propåer vid exakt rätt tillfälle, berättar Fabian Persson.

Det man bad kungen om gällde vanligen utnämningar för egen eller någon närståendes del. Det kunde också röra sig om önskemål om pensioner, donationer av landområden eller att få någon vän eller släkting som satt krigsfånge utväxlad.

Som de kungligas förtrogna kunde man också tjäna en rejäl hacka på sin ställning. Detta gällde både manliga och kvinnliga hovfunktionärer, frälse som ofrälse. Ett exempel:

1691 blev den 22-åriga, ofrälse Emerentia Düben utnämnd till kammarpiga hos den då treåriga prinsessan Ulrika Eleonora. "Menza" blev snart Ulrika Eleonoras nära förtrogna och förblev så under hela prinsessans liv. Detta försökte utländska diplomater dra fördel av genom att ge Menza mutor för att förespråka vissa äktenskapskandidater. Och det handlade inte om några småsummor. Vid sin död lämnade den då adlade Emerentia von Düben 200 000 daler efter sig. Det motsvarade 877 årslöner som kammarpiga, och enligt Fabian Persson måste hon ha tjänat det mesta själv.

Adlades först

Ett annat exempel på hur en ofrälse kunde göra karriär inom hovet var Zacharias Zachariasson Rehnhorn. Han började som lakej hos den blivande Karl X Gustav, upphöjdes till munskänk 1657 och blev 1662 kammartjänare till den då sexårige Karl XI. Bland annat hade han hand om den omyndige kungens djur, vilka förutom de sedvanliga hästarna och hundarna inbegrep apor, fåglar, rävar, hjortar och ett lejon! Fabian Persson har också funnit en räkning för en halv kanna mjölk till "Hans Majestäts igelkott".

- Den unge kungen blev mycket fäst vid Rehnhorn. När han blev myndig 1672 var Rehnhorn den förste han adlade, till Rehnberg. Samtidigt upphöjdes denne till hovintendent, en hög och ansvarsfull post, berättar Fabian Persson.

Belönades

Genom sina nära kontakter med kungen kunde Rehnhorn också tjäna pengar. För en större summa gick han t ex med på att övertyga kungen om att tobaksmonopolet skulle stanna i Stockholm. För detta belönades han av monopolets ägare med ett delägarskap i företaget, utan att behöva betala ett öre. När affärerna efter ett tiotal år började gå dåligt vägrade Rehnberg att skjuta till pengar med motiveringen att han inte behövde ta någon förlust eftersom han hade kungens beskydd. Och det hade han uppenbarligen livet ut. När han dog 1688 skrev Karl XI i sin dagbok: "I natt dog min bäste vän och tjänare på jorden".

- Jag tror inte att man kan avfärda tanken att de som hade de kungligas gunst också tyckte om dem. Men det uteslöt inte att de försökte tjäna pengar på favoriseringen, säger Fabian Persson.

De kungliga verkade inte heller vara omedvetna om vad som skedde. När Karl XII uppvaktades av danska diplomater för att gifta sig med en dansk prinsessa och förslaget ivrigt påhejades av hovmannen Gustaf Düben (släkting till Menza ovan), undrade kungen avmätt vem som hade betalat honom för att säga detta.

Men det var långt ifrån alla som gjorde spektakulära karriärer vid hovet, och de som gjorde det var i de flesta fall adliga. Det krävdes också goda kontakter, vassa armbågar och ett strategiskt sinnelag för att ta sig upp i hierarkin. Detta intrigerande borgade inte för någon större naturlighet, och hovlivet hade också ett tämligen dåligt rykte, i motsats till det sunda godslivet på landet.

Ändå utnyttjade hög som låg sina kontakter för att ta sig in vid hovet. Fördelarna var många även om man tillhörde den majoritet som aldrig ens fick träffa kungen: lönen var bra, det fanns möjlighet att avancera, man kunde få löneförmåner som kläder, mat och dryck, det delades ut nyårsgåvor, om man hyrde bostad fick man hyran betald (till husägarnas förtret, som inte fick något) och man kunde få del av gåvor från utländska ambassadörer. Adliga hovfröknar fick dessutom 4-5 årslöner när de gifte sig. På det hela taget skvalpade det omkring en hel del pengar i systemet. I alla fall under de goda åren. Andra perioder, när kriget tömde statskassan, fick hovets anställda knappt ut någon lön alls. Delar av hovet kunde då också kommenderas ut i fält som kungens uppvaktning. Då var det nog en och annan som ångrade sin ambition att komma upp sig i den fina världen.

PETRA FRANCKE

Webmaster@lu.se
1999-02-26