Webmaster@info.lu.se
1998-04-07
LUM - Arkivet
LUM - Lunds Universitet Meddelar - nr 4 1998Under Per Lysanders säng i studentrummet på Vildanden låg en bunt Clarté-tidningar som han skulle ha sålt. Han hade redovisat dem som sålda och betalt med sitt studiemedel. Tidningen innehöll bland annat en artikel med rubriken Godard - en fransk filmfascist.
- Jag kände vagt det orimliga i att söka mobilisera massorna på Klostergården i kamp mot den franske filmfascisten. Varför kunde jag inte riktigt redogöra för. Tidningarna låg kvar tills jag flyttade.
Den osålda tidningsbunten symboliserar mångas kluvenhet inför 68-rörelsen. Ja till engagemanget, nja till revolution och nej till dogmatism.
Årtalet 1968 lämnar ingen oberörd. Den som inte själv var med har i alla fall hört talas om slagsmålen med polisen, demonstrationerna, stormötena, upproret mot professorsväldet, borgerligheten och andra auktoriteter, timmarna vid stencilapparater, gemenskapen i FNL-rörelsen och studiecirklarna i marxism. Och de som var med ser på åren kring -68 genom det förnekande och försonande filter som trettio år, eftertanke och en karriär som statstjänsteman, skänker.
När Universitetshistoriska Sällskapet hade dokumenterat det akademiska Lund under andra världskriget så var det naturligt att sen sätta sökarljuset på 68-rörelsen och det röda Lund. LUM har talat med redaktörerna, historieprofessorn Kim Salomon och fil dr Göran Blomqvist, sekreterare i sällskapet. Får vi äntligen den sanna historien om vad som hände i Lund 1968 och åren därefter?
Inte sanningen
- Nehej, skrattar Kim Salomon. Det finns ingen sann historia. Människor minns olika och selektivt - glömmer, förtränger, förnekar och förskönar. Vi har valt att låta ett antal personer skriva sina berättelser om åren i det röda Lund och jag tror inte för ett ögonblick att det är hela sanningen. Allt de skriver är förmodligen inte sant heller. Det röda Lund skildras ur 90-talets perspektiv. Vi har bett om personliga berättelser, inte om ögonvittnesskildringar.
Talesättet "många känner sig kallade men få äro utvalda" gäller inte här. Flera av dem som valts ut och ombetts skriva kände sig uppenbarligen inte kallade. Göran Therborn, Herman Schmid, Per Stjernqvist är några av dem som tog aktiv del i händelserna runt 1968, men som har avböjt.
De som medverkar är Carl-Gustaf Andrén, Håkan Arvidsson, Margot Bengtsson, Agne Gustavsson, Joachim Israel, Per Lysander, Kjerstin Norén, Birgitta Odén, Hans Rausing, Philip Sandblom, Anders Westerberg och Lars Westerberg. Dessutom har Göran Blomqvist skrivit en idéhistorisk ram där han sätter in 68-händelserna i Lund i ett internationellt politiskt och studentpolitiskt perspektiv.
- Vi har bett olika personer som vi antog skulle ha intressanta berättelser från de åren. De skulle också ha olika utsiktsplatser för sina minnen. Dessutom skulle de vara bra skribenter, tillfogar Göran Blomqvist.
300-årsjubileet
En av de 68-händelser som blev svensk nutidshistoria var firandet av universitetets 300-årsjubileum i juni. Deltagarna, däribland konungen, Olof Palme och flera utländska celebriteter skyddades av 300 uniformerade poliser på marken och i skyn kretsade polishelikoptrar. Studenter demonstrerade och yrkade högljutt på att den amerikanske ambassadören William Heath skulle go home. Rektor Philip Sandblom hade tidigare uppvaktats av studenter som krävde att universitetet skulle dra tillbaka sin inbjudan till Heath - ett krav han vägrade att ens diskutera. När studenterna klagade över att jubiléet ordnades över studenternas huvuden påpekade Sandblom att de fått som de ville - ett internationellt seminarium om vetenskap och politik istället för en stor bal. Joachim Israel, en av de inbjudna föreläsarna, kallar seminariet en köttbit som universitetet kastade till de "bråkiga" studenterna. Han stödde också förslaget att seminariet skulle telegrafera till Heath och uppmana honom att inte komma.
Kokande upphetsning
Carl-Gustaf Andrén: "Att ta sig till AF i festkläder, gå bakom svansarna på polishästarna och se rader av poliser och hjälmar som höll demonstranterna borta kändes inte bara obehagligt utan också kusligt. Vad höll egentligen på att hända?"
Anders Westerberg minns också: "Det revolutionära Lund kokade av upphetsning. Stormöten på Atén avlöste varandra och pågick till slut oavbrutet från morgon till natt. Här gällde det att visa världen att revolutionens förtrupper inte tolererade vilka provokationer som helst. Marxismen skulle ställas mot den murkna borgerliga universitetsideologin."
En annan händelse som gav Lund plats i det massmediala nyhetsflödet var demonstrationerna vid värnpliktsmönstringen på Folkets hus. Lundensare utombys gapade av förvåning när de i TV-rutan såg ridande polis göra chock i den idylliska Kiliansgatan.
Den sk Domkyrko-aktionen väckte däremot allmänhetens sympati. I november -68 besökte en grupp diplomater Lund och skulle guidas runt i domkyrkan. I gruppen fanns en representant för Sydafrika. Besöket var ett utsökt tillfälle att protestera mot den "förhatliga förtryckarregimen". Anders Westerberg berättar hur han och andra deltagare i den kristna lundavänstern överröstade guidningen genom att sjungaWe shall overcome. Till deras förtjusning ledde aktionen till åtal för förargelseväckande beteende, för bl a Anders Westerberg, Martin Lind, Dag Sandahl, Herman Schmid och Klas Hellborg. De två senare hade bara varit i vapenhuset och ropat "Black power", men då de var kända av polisen togs de med av bara farten. Målet gick vidare till hovrätten där rättegången enligt Anders Westerberg slutade i närmast kaos. De åtalade hade funnit 1.413 fel i utskrifterna från tingsrätten och begärde, utan framgång, att alla vittnen skulle höras på nytt i hovrätten. Han konstaterar att det var en lyckad aktion och var närmast stolt över 75 kronors böter för förargelseväckande beteende.
Demonstranterna följde efter diplomaterna till Universitetshuset, där de intog Pelarsalen och kalasade på snittar och annat godis. En typisk 68-historia som bara blir bättre med åren.
Hanoi-insamlingen
Demonstrationerna i Lund avlöste varandra. När konsistoriet sammanträde i oktober för att diskutera den sk Hanoi-insamlingen var universitetsplatsen fylld av protesterande studenter. Lärarkåren var splittrad i sin syn på vänstern och många hade reagerat kritiskt när Per Stjernqvist beslöt ge sitt stöd till insamlingen.
En allvarligare incident var den sk kontakt-konferensen på AF i februari -69 mellan universitet och näringsliv. Den fick avbrytas då de störande studenterna blev alltför högljudda. Carl-Gustaf Andrén berättar detaljerat om konferensen där den ende som fick tala ostört var genetikprofessorn Åke Gustafsson, själv vänstersympatisör. Han beordrade ursinnigt studenterna att hålla käft då han skulle tala om den genetiska koden "och den är varken socialistisk eller kapitalistisk". Därefter urartade mötet. Universitetskanslern Arthur Thomson var så upprörd att han drabbades av chock.
Hans Rausing som inte ser något försonande hos 68-rörelsen skriver att samarbetet mellan universitetet och industrin omöjliggjordes i åravis. "Studentrevolten var inte bara skum på ytan. Kanske stat och fack inte hade utplånat en så stor del av den svenska medelstora industrin om inte studentrevolten så aktivt radikaliserat Rörelsen."
Berättigade krav
De första stormsvalorna som förebådade studentoroligheterna hade synts tidigare. I april år -67 och -68 hade studenter bränt sina studentmössor på bål för att visa sin solidaritet med folket. Och Carl-Gustaf Andrén som ingick i UKAS (Universitetkanslersämbetets arbetsgrupp för fasta studiegångar) minns att studenterna i Lund mötte gruppens förslag våren -68 med våldsamma protester. Studenternas krav på medinflytande var en av drivkrafterna bakom 68-rörelsen. Flera av författarna i boken menar, med facit i hand, att det var berättigade krav och resultatet blev också bra. Med tiden.
Men medlen och överdrifterna kunde vara smärtsamma. Agne Gustavsson berättar om svåra år på Socialhögskolan, där han var huvudlärare i statskunskap. Studenterna krävde medinflytande och en kollektiv arbetsform, problemorienterad undervisning som måste utgå från ett "vetenskapligt marxistiskt synsätt". Dessutom krävde de grupptentamen - men fortsatt individuella betyg. När Agne Gustavsson vägrade att tillmötesgå dem svarade de med tentamensbojkott och underättade nogsamt tidningarna om sina planer. Maktstriden varade ända till socialhögskolans uppgång i universitetet 1977. Aktionisterna på skolan krävde Agne Gustavssons avgång, till och med på banderoller i demonstrationståg. Kraven drevs av en liten minoritet, som kom att dominera stormötena och elevkåren. Agne Gustavsson tycker fortfarande det är obegripligt att lärarkåren föll till föga och ville gå studenterna till mötes med en ny försöksmodell för samverkan där de viktigaste besluten överfördes till en utbildningsnämnd som valdes av elever och anställda enligt principen en man - en röst.
"Den röda färgen har för mig alltid hört ihop med frihet och demokrati. I mina ögon solkades den röda färgen av 68-rörelsens utomparlamentariska metoder, intolerans och kränkningar av grundläggande demokratiska och kulturella värden", skriver han.
Den borgerlige professorn
Sociologiska institutionen har ansetts som vänsterhärden par preference vid universitetet. "Ofördragsamheten var förödande. För institutionens dåvarande professor Gösta Carlsson blev förhållandena outhärdliga just därför att han var pluralist och inte fick respons för sitt eget perspektiv. Han hade ett starkt intresse för historiska förändringsprocesser. När han lämnade professuren kände jag att jag förlorat en viktig samtalspartner" skriver Birgitta Odén.
Experimentlusta
Margot Bengtsson upplevde Sociologen som student och ger en bild av en generation som friskt och med stor nyfikenhet tog för sig av de nya tankegångarna och som tillät sig en vetenskaplig experimentlusta. Att sociologiska institutionen blev rödast av alla förklarar hon bl a med att ämnet blev så oerhört populärt. Alla skulle läsa sociologi, biograflokaler hyrdes in för massföreläsningar där unga radikala lärare, som inte doktorerat, skötte undervisningen. På psykologiska institutionen, där hon läste på den spärrade utbildningen, ordnade assistenten Lasse Dencik öppna seminarier för dem som ville ha alternativ till den förhärskande inriktningen, dvs varken en "naturvetenskapshärmande psykologi eller kvinnoförtryckande psykoanalys". De öppna seminarierna med de ifrågasättande debatterna lockade deltagare från en rad andra ämnen. Institutionsledningen svarade med att först begränsa seminarierna till enbart psykologistuderande och gjorde sedan om dem till en doktorandkurs. Det ledde enligt Margot Bengtsson till att många radikala och samhällskunniga psykologer sökte sig ifrån Lund - till universitet där det intellektuella klimatet inom psykologiämnet var öppnare.
Befruktande perspektiv
Birgitta Odén var nyutnämnd professor i historia och mötte också kraven på marxistisk orientering i undervisningen på doktorandnivå. Hon tycker, med facit i hand, att "inflödet av marxism i historieämnet 1968 varit betydelsefullt för oss alla. Intresset för förändringsprocesser steg och inriktningen på arbetarklassens historia växte explosionsartat. Klassanalysen fokuserade nya och hittills osynliga maktstrukturer i samhället."
Som en "gammal pluralist" känner hon sig ganska belåten när hon tittar i backspegeln. De olika perspektiven har befruktat varandra. Men insikten i dag förtränger inte intrycken från hur hon kände det på 60-talet - "när studierna blomstrade och det borde ha varit en lust att leva vare sig man var traditionell historiker eller bekände sig till den nya läran. Kruxet var ofördragsamheten, den höga konfliktnivån, de grälsjuka debatterna på seminarierna och bortstötningsmekanismerna mot oliktänkande."
Intolerans blev rörelsens akilleshäl. Vi har rätt - ni har fel. Kritiken i dag är hård - även från de forna aktivisterna.
- För oss var yttrandefriheten en självklarhet - för oss själva. Men inte något som vi ansåg vara en självklar rätt för våra motståndare. Det var ju vi som hade rätt, skriver Anders Westerberg. Demokratiska fri- och rättigheter för alla betraktades nog rätt allmänt som borgerliga dimråder.
Håkan Arvidssons berättelse har en bittrare smak. Han beskriver sin tid i Clarté och organisationens väg till en maoistisk sekt där det inte rymdes mer än en åsikt och där den enda sanningen fanns i Maos lilla röda. På ett maratonmöte i Uppsala såg han sina gamla clartékamrater "som en samling fanatiska laestadianer där de satt med händerna knäppta om den lilla röda. De hade bara bytt barndomens bönebok mot en ny - en med samma enkla lösningar och med röda plastpärmar istället för de svarta." Själv uteslöts han vid kongressen ett år senare för sina "i vänsterfraser smyckade högeravvikelser". En motivering han kände igen från Peking Review.
Den starkaste drivkraften bakom och näringen för 68-vänstern var Vietnamkriget. För många stannade det vid att hängivet och entusiastiskt arbeta för att sälja Vietnam-bulletinen, samla in pengar och skapa stöd för krigsdrabbade bybor i Vietnam. Det blev också inkörsport till studier om imperialism och marxism. Ungdomar ur medelklassen gjorde upp med "borgerliga värderingar" och rev broar, åtminstone tillfälligt, till familj och bakgrund. Solidariteten med arbetarklassen blev viktigare. Problemet var bara att som Anders Westerberg formulerar det: "kärleken var obesvarad". Att de svenska arbetarna inte kastade sina bojor och följde studenterna som visade vägen mot ljuset och sanningen var ett av vänsterns stora trauman. Istället var det rörelsen som gav identitet och tillhörighet.
Engagemang och solidaritet
Modet att ifrågasätta auktoriteter blev dessbättre inte ett kortvarigt mode, utan ett förhållningssätt som banade väg för reellt studentinflytande och en rad demokratiska reformer. Många lärare uppskattade studenter som hade kritiska invändningar. Engagemanget och solidariteten utsträcktes till andra grupper. På 70-talet tågade näbbstövlade flickor i mjukisbehå och ljungfärgad velouruniform längs Lunds gator och ropade slagord för kvinnosaken. Men det är en annan historia.
Vad utlöste 1968? Kim Salomon och Göran Blomqvist menar att förklaringen måste sökas i flera källor. Baby-boomen under efterkrigsåren är en förklaring. Plötsligt fanns det stora ungdomskullar som byggde upp en egen kultur. Det växande välståndet på 60-talet gav de ekonomiska förutsättningarna. Den våldsamma expansionen vid universiteten gjorde sitt. Dessutom inträffade politiska händelser i omvärlden, framförallt Vietnamkriget, men också den gryende konflikten mellan syd- och nord och befrielserörelser i kolonier. Solidariteten med förtryckta var också en kamp mot imperialismen. I U-gruppen arbetade många djupt engagerade studenter. Medborgarrättsrörelsen i USA tillhandahöll inspiration. Det onda och det goda i världen framstod som tydligt för ungdomarna och det var lätt att ta ställning. Den ungdomliga entusiasmen kom förmodligen som hand i handske för beräknande krafter, t ex de ansvariga för kulturrevolutionen i Kina.
Togs på sängen
"Vi togs på sängen". Det är Philip Sandbloms enkla förklaring till att rörelsen bröt fram med sådan kraft 1968 och att 300-årsjubileet fick firas med skydd av polisen. Universitetsledningen trodde att man hade samförstånd med studenterna och att de våldsamma studentupploppen utomlands aldrig skulle nå det idylliska Lund.
I Lund blev det aldrig riktigt våldsamt. Av berättelser i boken framgår det också att den uppmärksamhet som aktionerna fick i media var skickligt planerad. Aktionisterna visste precis hur polisen skulle provoceras och hur mycket lundaborna tålde.
Göran Blomqvist påpekar att UKÄ och regeringen tillmötegick studenternas krav på representation snabbare än vad som skedde i något annat land. Den svenska förhandlingsmodellen var användbar även för att tämja högljutt protesterande studenter.
De hänförda, övertygade och de som satt på den absoluta sanningen var en minoritet. Lars Westerberg ger en röst åt en av de andra, en flicka som beklagade sig över att "när man läst intensivt och klarat av en tenta så skulle man mötas av alla dessa politiskt engagerade som stod utanför AF och påminde en om allt elände som hände i världen." Själv anklagar han vänstern för de trakasserier de utsatte oliktänkande för på konsthögskolor, institutioner, studentkorridorer. Och den dogmatiska konst- och litteraturkritik som knäckte och tystade skapande människor som råkade vara annorlunda.
En berättelse slutar: "Det var tur att vi inte fick makten i Sverige 1968."
Fotnot: Universitetshistoriska sällskapet och studentkårerna ordnar tillsammans en studentafton den 26 maj. Tema: Det röda Lund. Boken är färdig samtidigt.
Webmaster@info.lu.se
1998-04-07