LUM - Arkivet
LUM - Lunds Universitet Meddelar, nr 6 1996
Var Lunds universitet en plantskola för pronazister och aktiva nazister under kriget? Eller var det bara en liten men högljudd grupp vars sympatier för det tredje riket blev kända och ställda under debatt? Lundensare och lundabor har vetat, förmodat, anat eller förträngt, beroende på vilken generation och sida de representerar. Nu är i alla fall antydningarnas och de halvutsagda anklagelsernas tid förbi. Sverker Oredsson har i sin bok, Lunds universitet under andra världskriget, med historikerns noggrannhet dokumenterat lundaakademikernas förhållningssätt till händelser och ideologier under och omkring krigsåren. Han har grävt djupt i den lundensiska garderoben och radat upp skeletten. De är en nyttig påminnelse om att det som sägs och skrivs i organiserade sammanhang finns kvar och kan dömas av eftervärlden. Svaret på den inledande frågan: här fanns starka sympatier för Hitlerregimen; de aktiva var kanske inte så många men det tysta samförståndet verkar ha varit stort. I boken ges också många bevis på en livaktig och orädd antinazism bland studenter och akademiska lärare.
Rikt källmaterial
Sverker Oredsson har ramat med fakta om det officiella Sveriges politik under krigsåren. Synen på nazismen, demokratin, det nordiska och det svenska är ledmotiv. Källmaterialet är rikt: dels är akademiker duktiga på att dokumentera, dels visade samtiden stort intresse för vad som utspelades i Lund. Tre lokala dagstidningar: SDS, Arbetet och Lunds Dagblad bevakade noga studentaftnar och andra akademiska begivenheter. Tal refererades och kommenterades - ibland både på ledarsidor och lokalsidor. Antalet studenter i Lund under perioden 1933-45 var knappa 2.500.
Einar Löfstedt, professor i romersk vältalighet och poesi, var rektor från 1939 fram till 1945. Prorektor var Einar Sjövall, professor i patologisk medicin. Han efterträddes 1944 av Johannes Lindblom, professor i exegetisk teologi, som ett år senare valdes till rektor. Einar Löfstedt var svåger till landets utrikesminister under krigsåren, Christian Günther.
"Mogna" studenter
Den officiella studentopinionen uttrycktes i det som hände på kåren med dess olika grenar. Alla inskrivna studenter hade rösträtt på kårmötet som antog uttalanden, förrättade val och beslöt i stora frågor. Lundagårds redaktion valdes av kårmötet men kunde sen föra en självständig politik. Det var en ganska begränsad skara som var aktiva i studentkåren under de här åren. Samma namn återkommer flera gånger i boken - i debatter, i valstrider och på olika poster. Flera av dem var "mogna" studenter och några hade redan disputerat. Ett politiskt ställningstagande kunde alltså bara i vissa fall ursäktas med ungdomsförvillelse.
De politiskt intresserade studenterna valde oftast åt höger. Nationella ungdomsförbundet (SNU) som bildats i Lund 1918 räknade över 31.000 medlemmar i hela landet i början på 30-talet. Detta trots att förbundet utvecklade så antidemokratiska tendenser att högerpartiets riksorganisation redan 1934 bröt med dem. 400 av Lunds studenter (lika många i Uppsala) var då organiserade i SNU. Höger därom fanns det också några rena nazistföreningar i Lund. Per Nyström, aktiv i Clarté, rapporterar 1934 att "nazistpartiet rekryterat fler medlemmar bland de yngre studenterna än någon annan politisk förening."
Lundaröster i pressen
När Hitler blev rikskansler i januari 1933 och tog struptag på den tyska demokratin hördes tre ex-lundensare i det offentliga samtalet. Torgny Segerstedt i Göteborgs Handels-och Sjöfartstidning (GHT) tog tydlig ställning från början - så skarpt att det ledde till tysk protest och till förbud för GHT att verka i Tyskland. Gustaf Hellström reste runt i Tyskland för Dagens Nyheters räkning och skrev kritiskt om nazismen. Kollegan i Svenska Dagbladet, Fredrik Böök, tillika litteraturprofessor i Lund (och liksom Hellström från Kristianstad) beundrade däremot den nya regimen och såg Hitler som Europas räddare. Bokbålen i Tyskland avfärdade Böök som "en käck demonstration". I Lund hyllades "de handlingskraftiga tyskarna" av Lundagårdsredaktören Åke Ohlmarks. Som reaktion mot valet av Ohlmarks startade några opponenter en ny studenttidning, Ateneum, som dock blev kortlivad. Sven Hartman, Gerhard Bendz och Gunnar Jarring var bland medarbetarna.
Några av dem som tog tydligast ställning, för eller emot Hitlerregimen, fanns bland teologprofessorerna. Anders Nygren skrev kritiskt om den nazistiska kyrkopolitiken och Gustaf Aulén, som 1933 blev biskop i Strängnäs, var aktiv och orädd antinazist. Hugo Odeberg var däremot nazivänlig och vek aldrig från den ståndpunkten. 1937 talade han om judefrågan på Nationella Studentklubben och visade stor förståelse för den etniska rensning som inletts i Tyskland. "En nation bör inte finna sig i ett obehörigt judiskt inflytande". Mötet var välbesökt och refererades positivt i Lunds Dagblad.
Riksföreningen bildas
I december 1937 bildades i Lund Riksföreningen Sverige-Tyskland med syftet att verka för "ett rättvist bedömande av det nya Tyskland". Kansliet var i Lund och bland initiativtagarna fanns flera lundaakademiker, t ex professor emeritus Ivar Broman, historieprofessorn Gottfrid Carlsson med hustru Lizzie, Efraim Liljeqvist, professor em. i praktisk filosofi, genetikprofessorn Herman Nilsson-Ehle och docenten i folklivsforskning, Carl Wilhelm von Sydow. Nilsson-Ehle var ansvarig utgivare för tidskriften Sverige-Tyskland som började utkomma våren 1938 och blev ett propagandainstrument för det nya Tyskland.
Karl XII och 30-novemberföreningen fungerade redan då som politisk vågbrytare i Lund. 1938 ägnade studentkåren stor kraft åt att diskutera ett förslag från föreningen att kåren borde ta ansvar för firandet av Karl XII-dagen. Frågan drevs av föreningens ordförande Sam Aurelius, studentpolitiker med nazistsympatier, och behandlades av tre kårmöten. Varje gång blev det kraftig majoritet för förslaget men inte den nödvändiga 2/3- majoriteten. Georg Borgström opponerade sig mot förslaget och fick stöd av bl a Erik Brännman, Åke Elmér, Per Eckerberg, Nils Kellgren och Nils Alvall. Bland dem som talade för var Torsten Ljunggren, Gösta Lindeberg, Erik Melander och kårvicen Sven A H Svensson . Flera av namnen återkommer i andra ideologiska debatter och manifestationer under krigsåren.
Den kanske mest kände lundaakademikern med uttalade nazistsympatier var Karl Olivecrona, professor i processrätt. Olivecrona kom från Uppsala där han hade studerat för bl a Axel Hägerström. Han motiverade sin hållning vetenskapligt: för honom skapades rätten av lagen och lagens ursprung är makten. Hustrun Birgit Lange, författare, stödde honom och paret tog livlig del i den offentliga debatten.
Att Lunds studentkår av eftervärlden stämplats som nazistvänlig kan till en del tillskrivas det famösa kårmötet den 6 mars 1939. Mer än 1000 studenter hade då samlats på AF-borgen i Lund för att säga sin mening i flyktingfrågan. Grunden var en beskedlig förfrågan från Medicinalstyrelsen huruvida tio judiska läkare skulle få en fristad i Sverige. Debatten var hetsig och först vid midnatt var det votering: 731 studenter sade nej och 357 ja. Mötet kommenterades i hela den svenska pressen. Aftonbladet berömde lundastudenterna och GHT skällde ut dem. Men hur såg deras resonansbotten ut? Den officiella politiken i Sverige var flyktingfientlig. Lunds universitet hade tillstyrkt principen att om judiska flyktingar angav att de var förföljda så var det ett extra skäl att inte ta emot dem! Och landets störste rättsföreträdare, justitieminster Westman, skrev förhatligt i sin dagbok om Torgny Segerstedt att "hans judiska älskarinna har undanträngt hans svenska själ och ersatt den med en judesjäl."
När Sovjet anföll Finland i slutet av 1939 slöts leden tillfälligt. På Atén satt studentskorna och stickade för finska barn. I GHT fortsatte Torgny Segerstedt sin kritik mot Hitlerregimen. När 44 kända göteborgare protesterade i Göteborgsposten mot Segerstedts "skadliga journalistik mot utländsk makt" togs idén upp i Lund (bara i Lund) som kunde ställa upp med 62 namn (!) Drygt hälften kom från universitetet.
"Tro på stormens herre"
En annan milstolpe är Fredrik Bööks tal på hälsningsgillet den 4 oktober 1940. Med praktfull retorik utvecklade han sin syn på den nya tiden och rådde studenterna att acceptera nya idéer och att "tro på stormens herre." Talet uppmärk-sammades stort i pressen. Herbert Tingsten skulle hålla motsvarande tal till stockholmsstudenterna och utnyttjade tillfället till att angripa Böök. Men alla lundastudenter svalde inte Bööks budskap. I Lundagård skrev Carl Fehrman en ledare där han klädde av och kritiserade det redan berömda Talet.
I studentkårens ledning fanns både pro- och antinazister. Till kårordförande för 1941 valdes Bertil Block, en studentpolitiker med stor integritet, och till vice Sam Aurelius som nu tagit avstånd från nazismen. Interakademiska utskottet fick en pronazistisk karaktär genom Gustaf Petrén, Jan Rydström och Per-Gunnar Nordin. Lundagård fick dock en tydlig antinazistisk profil: Per Eckerberg, Paul Lindblom, Håkan Strömberg och Jarl Donnér. Vid valen ett år senare kuppade högerkrafterna och i den nya redaktionen fanns Magnhild Rydén, Sten Gagnér, Bertil Nosslin och Gudmund Smith. Redaktionen blev kortlivad. En ledare i det första numret väckte stark kritik. Den var menad som protest mot den tyska behandlingen av rektorn vid Oslo universitet, Didrik Seip. Han hade dömts till 30 dagars vatten och bröd i mörk cell. Lundagård "förstod att krigets hårda lag nödvändiggör åtgärder vilka synes meningslöst grymma". Slutet blev att kårmötet avsatte redaktionen och entledigade ansvarige utgivaren Oskar Bjurling, eftersom denne rättat i texten för att inte misshaga ockupationsmakten.
Den tyska institutionen såg enligt Sverker Oredsson "som sin uppgift att företräda det officiella Tyskland." Professor Erik Rooth, som förekommer i många pronazistiska sammanhang, hade accepterat att tyska legationen bestämde vem som skulle vara tysk lektor och litteraturlistorna på institutionen var "strippade" på författare vars verk var förbjudna i Tyskland. Det ledde bl a till en rasande debatt mellan Rooth och Olle Holmberg.
Tidsspegel
Ett dokument från "andra" sidan som fick kraftigt genomslag var essaysamlingen Tidsspegel som kom ut 1942 på Bonniers förlag. Tio lundaprofessorer skrev om sin vetenskap och tog tydligt ställning mot nazism och för demokratiska värden. De tio var Torsten Gustafsson, Olle Holmberg, Sven Ingvar, Ragnar Josephson, Georg Kahlson, Fredrik Lagerroth, Johannes Lindblom, Åke Malmström, Arne Müntzing och Alf Nyman.
När omvärlden började inse att Tyskland inte skulle segra i kriget var det många som flyttade över sina sympatier till de allierade. Så ock i Lund. Det blev politiskt korrekt att kritisera den tyska regimen och politiken. Tyskarnas brutala framfart i Norge, framförallt båten med 700 judar som sändes till koncentrationslägren, väckte starka reaktioner i Sverige.
Redan 1943 började en tid av självrannsakan i Lunds studentkår. En studentafton som ägde rum i mars 1943 och handlade om Lund och det lundensiska har blivit känd. Ivar Harrie, Gabriel Jönsson och Fritjof Nilsson Piraten m fl medverkade. Talen sändes direkt i radio och trycktes sedan. Danska flyktingar i mängd togs emot och danska studenter kunde fortsätta sina studier i Lund. Nazistföreningarna portförbjöds på AF. I december 1943 beslöt de vetenskapliga samfunden i Lund (alltså inte Lunds universitet) att avbryta alla vetenskapliga kontakter med Tyskland.
Vad tänkte de?
Sverker Oredssons bok är en bekräftelse för många, en klargörande bok för andra - och en helt ny värld för senare generationer. Lunds universitet har stämplats som det mest nazistvänliga i Sverige och därför är det välgörande att Lund är först med att göra upp med sin historia under krigsåren. Personregistret i boken är omfattande. En del namn på de aktiva är kända även för dagens studentgeneration men många är okända för yngre läsare.
Vad tänkte alla de andra? Lundastudenter som lade sin röst på att förvägra judiska läkare en fristad i Sverige... Som lät sig hänföras av Fredrik Bööks eldande tal.. Tänkte de någonsin på att deras handlande skulle eka in i nästa sekel, fördömas och locka framtida historieskrivare?