LUM - Arkivet
LUM - Lunds Universitet Meddelar, nr 6 1996
Bo Vinnerljung, som berättade om sin forskning på Samhälls-vetenskapens dag, arbetade i början av 80-talet som fosterbarnsinspektör. Genom arbetet blev han intresserad av att undersöka hur det går för fosterbarnen som vuxna.
- De flesta myndighetsingripanden är en reaktion på föräldrarnas levnadssätt och bara i mindre grad ett resultat av direkt synliga effekter på barnen av deras hemförhållanden, säger Bo Vinnerljung.
Bo Vinnerljung har i en av avhandlingens delstudier undersökt 107 fosterbarn och 128 ÒhemmabarnÒ- syskon till fosterbarnen som bodde kvar hos den biologiska familjen- i 25-30-årsåldern.
- De flesta av de undersökta fosterhemsplacerades under 60- och tidiga 70-talet. Vid den här tidpunkten hade myndigheterna stor tilltro till sociala interventioner som omhändertagande. Helst skulle barnen omhändertas vid så låg ålder som möjligt. Fosterbarnsvården antogs ha en normaliserande kraft och återföreningar av fosterbarn och ursprungsfamiljer motarbetades.
Men Bo Vinnerljungs forskning visar att både fosterbarnen och hemmabarnen är överrepresenterade i statistiken när det gäller överdödlighet (tidig död), låg utbildning, frikallelser från värnplikt, ekonomiska problem, sjukskrivningar, brott etc.
Bo Vinnerljung manar till försiktighet i tolkningen av hans undersökning.
- Det är viktigt att komma ihåg att majoriteten av fosterbarnen och hemmabarnen klarar sig utmärkt i vuxen ålder. Och jag ifrågasätter inte interventioner för barn som far illa i sitt hem - det vore närmast ett socialpolitiskt barbari att inte ingripa i sådana fall. Men jag problematiserar myndigheternas prognostiska tänkesätt; att de kan identifiera familjer vars barn riskerar att bli asociala, psykiskt sjuka mm i framtiden och därför omhändertar barnen i förebyggande syfte, säger Bo Vinnerljung.
Bo Vinnerljung har ingen entydig förklaring till varför fosterbarnsvården inte fungerat som förväntats eller varför ursprungshemmen inte varit så skadliga som myndigheterna förutspått.
- När det gäller fosterhemmen kan flera faktorer spåras. Både fosterbarnen och fosterföräldrarna har en osäker ställning, fosterhemsplaceringen är instabil dvs. den kan upphöra när som helst. Bristen på familjetillhörighet för barnet sedan fostervården avslutats är en annan faktor som kan påverka; fosterbarnen har ingen Òfamilj för livetÒ.
Bo Vinnerljung vänder sig mot tanken att det skulle finnas en Òmekanisk determinismÒ som styr barnens öde. Undersökningar har visat att antagandet att misshandlade barn blir misshandlande föräldrar inte håller. Likaså är barn till missbrukare inte dömda till ett öde liknande föräldrarnas.
- Troligtvis är det flera riskfaktorer som samverkar. Vissa fosterbarn har en viss genetisk sårbarhet, andra har upplevt separationer eller har andra tidiga negativa erfarenheter när de kommer till fosterhemmen. Andra fosterbarn påverkas negativt av händelser som inträffar efter fosterhemstiden.
Sedan daghemsverksamheten började byggas ut på sjuttiotalet har antalet fosterhemsplacerade barn minskat drastiskt. Tillgången till daghem ger främst ensamstående en möjlighet att arbeta och detta gör att färre föräldrar idag behöver lämna ifrån sig sina barn med hänsyn till försörjningen.
Bo Vinnerljung har ingen färdig lösning för hur omhändertagandet av barn ska organiseras men säger:
- Adopterade barn får generellt bättre utbildning och en bättre social situation i vuxen ålder än fosterbarn och hemmabarn i utsatta familjer. I England och USA adopteras därför en del barn istället för fosterhemsplaceras. Men jag är mycket ovillig att rekommendera något införande av tvångsadoptioner i Sverige. Det är en demokratisk fråga som ska avgöras av medborgarna själva. Här ska inte forskare och experter få bestämma!