Den skapande människan

Intresset för kreativitet förefaller outsinligt, ofta lite luddigt och starkt värdeladdat. Rationella betraktare av allt ståhej kring detta ord har efterlyst mer precisa definitioner. Låt mig inledningsvis gå dem till mötes genom att skingra några vanliga missförstånd. De kreativa eller skapande människorna finner man inte nödvändigtvis bland dem som syns utåt, bland de massmedialt fokuserade ledarna, de kraftfulla organisatörerna eller eviga pratmakarna. Ofta kan de vara tillbakadragna, svårupptäckta, t o m asociala.
Den typiske kreative brister gärna i respekt för knäsatt visdom och betraktar inte kunskapens gränser som etablerade en gång för alla. Han/hon finner glädje i att själv kläcka nya idéer och känner ingen genans för sin barnsliga lust att pröva inkorrekta åsikter och vägval. Men samtidigt har vi med en vuxen person att göra som sållar sina infall med kritisk blick.
Kreativiteten tillhör alla områden, inte bara konstnärernas, litteratörernas eller uppfinnarnas. Ofta innebär den snarare en hållning inför livet - eller den egna personen - och behöver inte kopplas till speciella produkter. I facklitteraturen brukar man till de eminent kreativa räkna dem som lämnar nya, bestående spår efter sig. Men även de mer anonyma kreativa delar med dessa eminenta personer en oberoende hållning - i motsats till de trendkänsliga kameleonterna. De söker sina svar inåt, inte utåt.
Det finns en mellangrupp bland de kreativa som kanske inte framstår som lika utpräglat originell och autonom men likafullt spelar en viktig roll på nytänkandets arena. Vi kallar dem latent kreativa. Dessa människor tillhör dem som redan på ett tidigt stadium värdesätter nya kreativa produkter. De noterar känsligt vad som är genuint i det nya, kanske därför att det ger eko i deras egen strävan att förstå sin egenart. Däremot inspireras de inte av den kitsch och imitation som ofta vinner publicums omedelbara bevågenhet.
Många inbillar sig att tillvaron är speciellt rosenfärgad för den skapande människan. Men dennes existens präglas ofta av oro och ångest, av en inre press att formulera svårgripbara tankar, att producera, att gå emot strömmen och möta kritik och bristande förståelse. Däremot blir den skapande tillvaron mera meningsfull, sällan tom och långtråkig. Kreativa människor behöver inte fördriva tiden. Själva begreppet tidsfördriv är dem motbjudande.
Men är den kreative alltid kreativ? Naturligtvis inte. Kreativa och kanske depressivt okreativa perioder växlar ofta hos dessa människor. Det finns många exempel på skapande individer som, i ovist nit, försökt häva den förlamande oförmågan med alkohol eller andra stimulantia. I ett längre tidsperspektiv finner man också skapande toppar och vågdalar. Barn och ungdomar har närmare till de känslomässiga källor utan vilka produktionen av nya tankar och bilder skulle sina. Men samtidigt saknar de ännu möjligheter att kritiskt granska sina egna infall. Inför åldrandet ser många risken för att allt skapande skall upphöra. I själva verket pågår detta ofta långt bortom pensionsåldern. Den tydligaste nedgången tycks inträffa någon gång i tidig medelålder, kanske som ett kombinerat resultat av ökande yttre press och minskande neurologisk flexibilitet.
Om alla människor vore skapande skulle tillvaron bli kaotisk. Låt oss därför till slut påminna om de okreativa, kontrollörerna som vill ha ordning och respekt för det bestående. Utan dem skulle vi sakna de nyttiga bromsarna på idésprutornas skenande fordon. Hos goda forskare förenas, i lyckliga fall, de skapande och kontrollerande sidorna i en och samma person.
En sista påminnelse med återknytning till flummet kring begreppet kreativitet: en av basförutsättningarna för nyskapande heter gediget kunnande.

GUDMUND SMITH

professor emeritus, psykologi

Webmaster@info.lu.se
1997-08-29