LUM - Arkivet

LUM - Lunds universitet meddelar - nr 7 1999

 

Barnteater inte glamorös nog

I början av 90-talet la Malmö ner sin fasta barnteaterscen medan Stockholm och Göteborg lät sina leva vidare. Varför?
- Det var inget fel på kvaliteten. Men barnteatern passade inte in i den profil som Malmö ville skapa sig i början av 90-talet. Den var inte tillräckligt glamorös.

Analysen görs av Gudrun Milekic, gymnasielärare och teatervetare, som skrivit en avhandling om Unga Teatern inom ämnet Drama Teater Film. Det är en historik över de drygt tjugo år som Unga Teatern existerade inom Malmö stadsteater, innan den lades ner 1992 i samband med hela teaterns omorganisering och bolagisering.

Malmös barnteater Unga Teatern hade bara några år innan den lades ner fått Karin Parrot som konstnärlig ledare och upplevt en konstnärlig nytändning. Men teaterns arbete hade under nästan hela dess 22-åriga existens utmärkts av mycket god teater, nyskapande och fantasifull, menar Gudrun Milekic som sett de flesta föreställningarna många gånger om, både i sin egenskap av teatervetare, dramalärare på gymnasiet och som förälder.

Det var inte bristande kvalitet utan andra faktorer som gjorde att teatern gick i graven, hävdar Gudrun Milekic. Hon har försökt fånga in de ramar som utgjort teaterns överlevnadsvillkor genom att granska sådant som skolpolitiken i Malmö, tillgången till repetitions- och spellokaler, hur olika uppsättningar tagits emot i pressen och vilken status barnteatern haft hos allmänheten.

Hon har inte funnit någon medveten vilja att lägga ner Unga Teatern - snarare har det handlat om ett samspel mellan olika faktorer.

- Barnteatern blev en bricka i ett politiskt spel. Så uppstod situationen att samtidigt som man på riksplanet underströk vikten av att stötta barnkulturen så lade Malmö ner sin fasta barnteaterscen!

Det fanns starka krafter i Malmös teatervärld - av allt att döma också på lokaltidningarnas kultursidor - för att teatern skulle etablera sig på det europeiska fältet, fånga upp de internationella trenderna och göra sig ett namn utanför Sveriges gränser, menar Gudrun Milekic.

- Teatern skulle ge guldkant åt Malmö, förekomma i de mer glansfulla sammanhangen. Sådant kan barnteatern aldrig låna sig till och i denna satsning på finkultur i snäv bemärkelse platsade helt enkelt inte Unga teatern.

Offrades aningslöst

Menar hon att det var fullständigt galet det som gjordes inom Malmö-teatern i början av 90-talet? Nej, vuxenteatern behövde förnyas, anser också Gudrun Milekic. Och det handlade inte om någon riktad illvilja mot barnteatern - den offrades aningslöst på vägen mot de nya, mer glamorösa målen.

Aningslöst, för att många inte förstått Unga Teaterns betydelse, menar hon. Drygt tjugo års föreställningar för en ung publik hade gett erfarenheter, kunskaper, som förskingrades i och med nedläggningen.

Också för vuxenteatern hade Unga Teatern spelat en viktig roll. Både skådespelare, regissörer och pjäsförfattare fick här en chans att pröva sig fram och utvecklas, under mindre pretentiösa och mer lekfulla former än på de stora scenerna.

Unga Teatern fungerade långa perioder mer som en familj eller en fri grupp än som en institutionsteater, menar Gudrun Milekic som intervjuat många av de gamla medarbetarna.

- En teater behöver ett sådant laboratorium, ett hjärta, där den kan experimentera och utveckla sig, utan krav på att vara lönsam.

I dag slipper inte barnteatern lönsamhetskravet. Resultatet är ytterst lite teater för barn, menar Gudrun Milekic.

- Unga Teatern hade 54.000 åskådare per år, när man spelade som mest. Det var för mycket för att vara riktigt bra - skådespeleriet blev lidande. Men sista året med Unga Teatern fick 12.000 barn se bra teater där. Det ska jämföras med dagens utbud, där Malmö dramatiska teaters särskilda barnföreställningar besökts av mindre än tusen barn.

Detta är ett fattigdomsbevis i rikets tredje största stad, tycker Gudrun Milekic.

- Barnteater är utvecklande i vid mening - psykologiskt, pedagogiskt, existentiellt. Och jag menar inte pekpinneteater, som jag hatar!

Barn och ungdomar är mindre hämmade och fördomsfulla än vuxna och upplever därför teater starkare, menar hon. Som dramalärare på en estetisk variant som hon själv byggt upp inom samhällsprogrammet på Söderslättsgymnasiet i Trelleborg har hon sett vilka dörrar som teatern öppnar hos unga människor.

- Jag har många exempel på barn- och ungdomsteaterföreställningar som djupt berört eleverna och fungerat som ingång till de stora existentiella frågorna, om människan, livet och vår tid. Samma föreställningar som ibland spolats totalt av teaterkritikerna.

 

Suzanne Osten till dubbeldisputation

Gudrun Milekic försvarar sin avhandling vid en så kallad dubbeldisputation. Själva disputationen äger rum 25 september kl 10.15 på Kulturanatomen. Den följs upp dagen därpå i samma lokal kl 13-17 av en paneldiskussion om framtidens barnteaterforskning. I panelen finns Suzanne Osten, konstnärlig ledare för Unga Klara i Stockholm, Lena Fridell, verksam vid Backateatern i Göteborg, just nu nationalscen för barnteater i Sverige, Karin Helander, opponent och chef för Barnkulturcentrum, prof Viveka Hagnell-Eliasson och Maud Backéus.

Margareta Wirmark, professor i Drama teater film i Lund, står bakom arrangemanget. Hon, liksom många andra bedömare, anser att den svenska barnteatern är starkt hotad i dag. trots att den räknas till de mest intressanta i världen. Suzanne Osten hör också till pessimisterna. I ett inlägg i Svenska Dagbladet i början av augusti ser hon en ökande marknadsstyrning av teatern, liksom brist på pengar för teater till skolor och daghem, som allvarliga hot mot barnteaterns framtid.

- När vi nu presenterar ny forskning som analyserar de sammanhang som bidragit till barnteaterns utsatta position, känns det viktigt att denna förs ut och diskuteras. Samtidigt blir det ett avstamp inför nästa steg: Vad ska forskas om härnäst?, säger Margareta Wirmark.

BRITTA COLLBERG

Lunds universitet
webmaster@lu.se
1999-09-03