LUM - Arkivet

LUM - Lunds universitet meddelar - nr 7 1999

 

INSÄNDARE

Godkänt för underkänt?

14-1 ett bra resultat? Nä, jag tycker inte det. Det här, käre läsare, är nämligen inte resultatet i fotboll i gärdsgårdsserien utan en tentamen vid Lunds universitet med 14 underkända och en som klarade sig. Svaga elever? Lata elever? För svår kurs? För svår tentamen? Dålig kurslitteratur? Dålig lärare? Ja inte vet jag, men bra kan det inte vara.

Och det är inte första gången heller som det händer, påstår min son, som var en av de 14. För honom var det första gången. Så för honom är jag inte orolig. Han klarar sig säkert igenom förr eller senare. Han är inget snille men heller inget dumhuvud. Det vågar jag påstå, eftersom jag är hans mor. Han är nog som studenter är mest, tar studierna på allvar, går på föreläsningar, pluggar till tentan och festar efteråt.

Det är ju han som ska betala tillbaka studielånet en gång. Det ska nog gå bra det också, när han väl är ute som civilingenjör. Men jag är inte så säker på att han blir en bra ambassadör för Lunds universitet och rekommenderar lärosätet förbehållslöst till kompisarna eller till sina blivande kollegers barn. Och han kommer i förskingringen att bli aktiv som en av alumni för att återuppliva gamla minnen eller "betala igen" vad han en gång fick?

Vad gör vi då åt ett sådant här resultat? Min sons intryck är - ingenting! Det hade ju hänt förr. Själv gör han nog som de flesta studenter, tiger, läser gamla tentor och pluggar lite till. Är det så här det ska vara?

Som du förstår, tycker jag inte det. Och jag tror inte bara att det räcker med äldre studenter som hjälper, nivågrupperingar, frågestunder inför tentan, tentagenomgångar, pedagogisk utbildning eller vad som nu redan pågår. Nej, jag tror framför allt att det handlar om ändrade attityder och förhållningssätt som behöver omsättas i undervisningspraktiken. Och där tror jag vi behöver bli öppnare, modigare, våga säga ifrån, våga ta hjälp av och hjälpa varandra, vara varandras speglar för att få en bild av hur vi gör och inte bara av hur vi säger att vi gör.

Vi har rätt att ställa krav på studenterna men också dom på oss. Då tänker jag inte på rättighetslistans alla punkter utan på undervisningssituationens rättigheter att som student våga ställa frågor om sådant som man inte förstår och att bli bemött så att man vågar fråga igen. Kort sagt, handlar det om att mötas med den respekt som man som vuxen medmänniska har rätt att kräva. Eller betraktar vi inte studenterna som vuxna?

Och om studenterna inte vågar säga till eller om de upplever att det ändå inte händer något, vad händer då? Ja, inte tror jag att vi har råd att vänta, vad det nu än är vi väntar på - att nästa tenta blir lättare, att studenterna blir flitigare eller klyftigare eller att lärare pensioneras. Studenterna väntar kanske inte.

Essie Kjällquist

Lunds universitet
webmaster@lu.se
1999-09-03