Det sägs att konsten efterliknar naturen. Tänk om den rentav är ett stycke natur som kan undersökas med naturvetenskapliga metoder? I Richard Taylors laboratorium bearbetar datorerna Jackson Pollocks abstrakta bilder och finner att de är fraktaler ­ fast de tillkom 25 år innan kaosteorin gjorde fraktal till ett "innebegrepp"!

Ett mönster är fraktalt när det återuppstår om man förstorar upp en del av mönstret; fenomenet upprepas gång på gång oavsett vilken dimension man väljer. Fraktaler är karakteristiska för en rad kaotiska naturfenomen. Den ojämna kanten på ett moln, deltalandskapet genomkorsat av flodarmar, en kustlinje sedd i fågelperspektiv ­ alla är de fraktaler. Att Jackson Pollocks bilder också är fraktaler är förvånande, för det är inget som kan förnimmas direkt, inte ens av den mest tränade iakttagare.

­ Kanske randas en ny tid när fysiken kan ge oss en ny inblick i estetiken och hjälpa oss att förstå det mänskliga medvetandets natur, säger Richard Taylor, när LUM:s utsände träffar honom på Bäckaskogs-konferensen om kvantkaos.

­ Jag hävdar inte att alla måste lära sig uppskatta Jackson Pollock för att han målar fraktaler. Däremot är kanske det faktum att bilderna är fraktala en förklaring till att vissa människor är så fascinerade av Jackson Pollock, menar Taylor.

Han och hans medarbetare vid University of Oregon låter datorn dela upp den bild som ska analyseras i mindre och mindre fält. Om bilden är fraktal upprepas den statistik som beskriver mönstren oavsett fältens dimensioner. Pollock brukade lägga på den ena färgen efter den andra, alltså en färg i taget. Även om man analyserar ett enda färglager visar det sig vara en fraktal. Det första lagret i bilden brukar vara tätast; det dominerar över de andra lagren och ger bilden dess grundstruktur. Analysen visar att detta första lager är ännu mera fraktalt än de senare lagren.

En fraktal dansör?

Pollock brukar beskrivas som "spontanist", men ett spontant, i betydelsen slumpartat, måleri leder inte automatiskt till fraktala bilder; och enligt Richard Taylor är oddsen mycket små för att någon ska råka måla en sådan bild. Hur kunde Pollock då göra det gång på gång? Förklaringen måste enligt Taylor ligga i hans tillvägagångssätt. Pollock betraktade hela processen som ledde fram till den färdiga bilden som en del av konstverket. Han använde begreppet action painting om sin konst.

Pollocks metod finns dokumenterad i bilder och dokumentärfilmer. Duken låg på golvet och Pollock droppade och spillde färgen över den med snabba rörelser. I en artikel i Physics World (Art, Science and Chaos, oktober 1999) påminner Richard Taylor om tidigare experiment med droppande kranar, där en liten korrigering kan förvandla ett icke-kaotiskt flöde till ett kaotiskt flöde. Kanske gjorde Pollock något liknande när han lät färgen flöda. Hans sätt att röra kroppen liknar också Lévy-rörelser, långa rörelser oregelbundet avbrutna av små hopp. Paul Lévy undersökte detta rörelsemönster på 30-talet och det har nu börjat användas för att beskriva kaotiska systems statistik.

­ I dag är de största Pollock-dukarna värda ca 40 miljoner dollars, konstaterar Richard Taylor. Därmed ökar också risken för falsarier. Så vår fraktalanalys är efterfrågad; om en målning är fraktal ökar sannolikheten för att det är en äkta Pollock. Vi kan faktiskt finansiera vår forskning med sådana uppdrag!

GÖRAN FRANKEL