LUM - Arkivet

LUM - Lunds Universitet Meddelar, nr 9 1996

En kamp för fred - och revolution

Med palestinaschalen runt halsen, insamlingsbössa i ena handen och Vietnambulletinen i andra. Ett engagemang och en debattlystnad som fick gatstenarna att glöda...
Alla födda i början på 50-talet och tidigare minns FNL-ungdomar med slagord på läpparna dra genom stan i välorganiserade demonstrationståg. Men ungdomarna var också brickor i ett politiskt spel där målet var revolution i Sverige. Kim Salomon, nyutnämnd historieprofessor i Lund, har i en ny bok skildrat tidsandan på 60- och 70-talen och FNL-rörelsens framväxt.

Gräsrötterna i FNL-rörelsen är också ett uttryck för svensk folkrörelsesjäl - engagemanget och det ideella arbetet i grupp, seriösa studier i studiecirklar, övertygelsen, gränsande till fanatism om att de har rätt i sin Sak. I sin bok, Rebeller i takt med tiden säger Kim Salomon att intresset för u-landsfrågor, protester mot kärnvapen och vänsterns renässans skapade speciella politiska miljöer - dessa utgör en viktig referensram för att förstå FNL-rörelsens framväxt.
I februari 1965 började en grupp clartéister att regelbundet demonstrera utanför USA:s ambassad i Stockholm. Men det var först när de flyttade sina aktiviteter till Hötorget och en gång råkade i handgemäng med polisen som deras protester blev kända för en större allmänhet.
Clarté var inte ensamma i sin kritik mot USA.s krigföring i Vietnam. I och med att USA började bomba Nordvietnam hördes protester från olika håll i det svenska samhället, inte minst i det offentliga samtalet som fördes på tidningarnas ledar- och kultursidor.

Två strategier
- Men det fanns motsättningar bland kritikerna och från mitten av 60-talet kan man urskilja två strategier - en pacifistisk och en politisk. De mer pacifist-iskt orienterade styrdes främst av ett humanitärt engagemang och deras viktigaste mål var fred i Vietnam. Förespråkarna för en politisk strategi fördömde USA, de myntade begreppet USA-imperialism och krävde den skulle upphöra och de ville ge aktivt stöd till befrielserörelsen, säger Kim Salomon.
På initiativ av antikärnvapenrörelsen bildade pacifisterna i augusti 1965 "Svenska Vietnamkommittén". Strax därpå bildades den första FNL-gruppen i Stockholm med hötorg-saktivisterna ur Clarté som kärna. Sympatisörer på olika landet i landet följde efter och bildade lokala FNL-klubbar som i augusti 1966 höll sin första rikskonferens och bildade kontaktorganet DFFG - De förenade FNL-grupperna. Ett år senade gjordes DFFG till förbund (välorganiserat sådant) med Sköld Peter Matthis som förste ordförande. Han efterträddes 1970 av Ulf Mårtensson. Rörelsen växte snabbt och i början av 1970-talet fanns det 150 lokala FNL-klubbar i landet.

Känslomässig relation
Medlemmarna demonstrerade, agiterade, diskuterade och jobbade oförtrutet med att samla in pengar, framställa, distribuera och sälja Vietnam-bulletinen. De var väl pålästa och trimmades i argumentering och debatteknik. Det gällde att övertyga om att USA:s närvaro i Vietnam var utslag av aggressiv imperialism och att syftet främst var utsugning och inte befrielse av befolkningen. Många kände igen den ideella rörelsens humanitära engagemang men stod främmande både för det politiska budskapet och metoderna. FNL-rörelsen var inte så "lagom" i sitt agerande som andra folkrörelser.
Men både sympatisörer och motståndare hade en känslomässig relation till rörelsen och det färgar minnesbilderna än i dag.
Hur kunde FNL-rörelsen få ett sådant genomslag i det svenska samhället?
- Tidsandan. Vietnamkriget inträffade precis på rätt tid, säger Kim Salomon. En faktor är folk började få det bra och hade råd att engagera sig. En storskalig satsning på skola och högre utbildning. Alla skulle få samma chans. Det låg i tiden att göra uppror mot auktoriteter på alla plan. Institutionskulturen hånades - istället prioriterades gruppteater, amatörism och fria uttryckssätt. Den politiska kampen fördes över hela fältet - från teaterscener till barnböcker. Romaner och annan litterär fiktion ersattes med rapporter av olika slag - från skurhinkar och från kinesiska byar.
- Bo Hammar, riksdagskandidat för VPK, berättar att hans son, född 1968, fick namnet Tet efter det vietnamesiska nyåret och den stora FNL-offensiven i Sydvietnam. Det är en klockren träff på tidsandan, säger Kim Salomon och skrattar.
FNL-ungdomarnas arbete och aktioner präglas till lika delar av engagemang och aningslöshet. Men i ledningen fanns en hårdför politisk kärna och en genomtänkt strategi att på lång sikt göra även de yttersta gräsrötterna politiskt medvetna.
Ledningen för DFFG dominerades av marxist-leninister och när FNL-grupperna hade organiserats i DFFG skärptes politiseringen av rörelsen. Gruppernas arbete var styrt och kontrollerat. Men DFFG var främst en frontorganisation och 1967 bildades KFML (Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna) som skulle vara den politiska basen på vägen mot ett revolutionärt Sverige. Av protokoll och andra handlingar framgår att samarbetet mellan DFFG och KFML var nära och intensivt. Kim Salomon kallar det för rörelsens Janus-ansikte.
- Målet var det klasslösa kommunistiska samhället och Vietnamrörelsen var egentligen bara ett instrument för de politiska krafterna. De svenska arbetarna och det vietnamesiska folket kämpade egentligen för samma sak, nämligen att befria sig från sina utsugare. Den nationella och internationella kapitalismen och USA-imperialismen jämställdes som arbetarklassens fiender. Både i KFML och i FNL-rörelsen fanns en oreserverad och närmast devot beundran av den kinesiska kommunismen, berättar Kim Salomon.
- Deras inställning var tydligt elitistisk. Massorna, dvs de svenska arbetarna, visste inte sitt eget bästa och det var en uppgift för KFML att göra dem medvetna om detta. I det arbetet deltog också politiskt övertygade FNL-are. Den politiska ledningen valde ut de gräsrötter som ansågs vara politiskt utvecklingsbara och gav dem uppgifter.

Dråpliga exempel
Dessvärre var arbetarna inte särskilt mottagliga för det politiska budskapet och de Lenin- och Mao Zedong-citat som rörelsens vingårdsarbetare frikostigt strödde omkring sig. I sin bok ger Kim Salomon dråpliga exempel på FNL-ungdomarnas ambitiösa försök att närma sig arbetarklassen. Palestinaschalen lades av och språket anpassades. En yngling satt t o m och pluggade in fotbollsresultat för att ha ett passande samtalsämne vid mötet med arbetare. Själv var han inte intresserad av fotboll.
- När Vietnamkriget tog slut blev det en viss förvirring i FNLgrupperna. Där fanns ingen beredskap för en sådan utveckling och då var det svårt att hålla entusiasmen levande. Och när inte KFML hade tillgång till till FNL-arnas hängivenhet och uppoffrande aktioner på gator och torg så blev det än svårare att övertyga de svenska arbetarna om behovet av att göra revolution. En del av FNL-ungdomarna sögs upp i andra engagemang, t ex kvinnorörelsen, Chile-kommittéerna, miljörörelsen. Men vid den här tiden hade FNL-fått sällskap av en mängd andra rörelser och det var svårt att få plats utanför Systembolaget och Domus med insamlingsbösssorna, berättar Kim Salomon.

Opinionsbildare
Hur stor betydelse hade FNL-rörelsen?
- Den betydde mycket för den svenska opinionen. Och den oroade socialdemokratin. Det var ju den som haft monopol på demonstrationståg och politiska solidaritetsyttringar.
När kuppen i Chile inträffade så betonade Sten Andersson att nu måste socialdemokratin ta hand om det engagemanget. Det var viktigare än sakfrågan.
- Att skriva samtidshistoria är att ge sig ut på ett politiskt minerat område, skrattar Kim Salomon. Det är ju upplagat för korrigeringar av dem som var med. Men det är förvånande hur många det är som har förträngt sitt engagemang i FNL och inte vill kännas vid demonstrationstågen och slagorden.
- Det är viktigt att lyfta fram den här tiden. Vi är duktiga på att fördöma dem som teg om nazismen under 30- och 40-talen, men vi är påfallande tysta om hur människor förhöll sig till vänstern under 60-talet. Ändå konfronterades vi med ett tydligt stalinistiskt tänkande som genomsyrade en förhållandevis stor folkrörelse. Personer som i dag har viktiga befattningar i det svenska samhället gjorde knäfall för kommunismen utan att reflektera vad den stod för.
- Ett skäl till att jag har skrivit den här boken är att jag menar vi måste träna vår känslighet för liknande strömningar där suggestionskraften är så stor. Både under nazi-tiden och under vänsterns storhetstid var det många intellektuella som var med - och det var många intellektuella som teg. Kan vi inte lita på de intellektuella?
Och vad gjorde Kim Salomon själv på 60-talet. Har du aldrig krävt i kör att USA skulle ut ur Vietnam?
- Jodå, jag har också gått i demonstrationståg och varit med i debatter på korridoren. Men mer blev det inte.

SOLVEIG STÅHL


Skapat 1996-09-19