LUM - Arkivet
LUM - Lunds Universitet Meddelar, nr 9 1996
I stark perspektivisk förkortning löper en väg diagonalt genom målningen. En förstudie till målningen talar om att vägen leder till Orléans och ligger i Bourg-la-Reine dit Nils Kreuger flyttat 1886. En bit bort på vägen, ungefär i bildmitten, syns ett hölass, draget av en häst, som i snabb trav springer mot betraktaren och river upp moln av damm på den solbelysta landsvägen. Ekipaget följs av flera andra kärror som genom sin förminskning markerar bilddjupet, medan förgrunden helt domineras av den tomma vägen. Här är penselföringen fri och snabb med synliga penseltoucher. Att konstnären valt att lämna förgrunden utan staffage kan motiveras av det som uppenbarligen har varit hans huvudintresse, att skildra ljuset och atmo-sfären i bilden. Alléns träd och ekipagen kastar långa blå skuggor på den ljusa vägen, solen står lågt och man får ett intryck av tidig morgon. I bakgrunden förtonar träden i ett formupplösande dis mot den mörkt blå himlen.
Bakom den trädkantade vägrenen löper en mur hållen i samma färgtoner som vägen, vilket ger en något tveksam rumslig känsla.Vore det inte för de blå skuggor som hölass och träd kastar på muren skulle den kunna uppfattas som ett bakomliggande fält.
Nils Kreuger tillbringade, som så många andra svenska målare under 1880-talet, några år i Paris för att studera den franska konsten. Där hade friluftsmåleriet sedan länge slagit igenom och impressionismen var den nya riktning som de radikalare av svenskarna tog intryck av. Kreugers anbringande av rena färgfläckar i synliga penseldrag, hans färgval där skuggorna är blå - det svagt gulrödas komplementfärg - och inte som traditionellt grå, pekar på att han verkligen sett och tagit intryck av den vid tiden omstridda och inte helt accepterade impressionismen.
Året efter målningens tillkomst återvände Nils Kreuger till Sverige, tillsammans med flertalet av de s.k. Parissvenskarna, för att övergå till att skildra svenska landskap i sekelskiftets nationalromantiska anda.
(Målningen donerad av C.O. Segerberg 1935)