Webmaster@lu.se
1998-11-25
LUM - Arkivet
LUM - Lunds Universitet Meddelar - nr 10 1998Han var medlem i kinesiska kommunistpartiet i nästan 40 år. Han satt i ledningen för Folkets Dagblad och propagerade för partiet och Mao. Men Wang Ruoshui hade också studerat filosofi och pläderade för mer humanism, mindre maoism. Partiet kallade det "spiritual pollution" och Wang uteslöts 1987.
Vid 72 års ålder ser han sig fortfarande som marxistisk humanist. Han ägnar sig åt att forska och skriva. I höst gästar han Centrum för öst- och sydöstasienstudier i Lund.
- Jodå, intellektuella i Kina har fått större frihet. Det är inget problem i dag att skriva artiklar och kritisera regimen, säger Wang Ruoshi. Sen tillägger han med ett småleende:
- Man kan förstås inte räkna med att de blir publicerade. Och hans ögon ler inte.
Wang Ruoshui gick som student med i kommunistpartiet. Han stred för den revolutionära rörelsen med pennan som vapen, deltog i kampanjer och kritiserade bourgeosin med glöd.
- Det ångrar jag i dag, säger han spontant.
- Till en början var jag också entusiastisk för kulturerrevolution. Jag tjusades av Maos idéer.
Men den övertygelsen varade inte länge. Allteftersom kulturrevolutionen tog fart började Wang Ruoshui, och fler med honom, att tvivla på det berättigade i den.
- Jag såg alltför många som förföljdes och trakasserades. Med kulturrevolutionen försvann också flera möjligheter att uppleva kultur. Man fick inte längre lyssna till Beethoven eller Mozart eftersom det ansågs borgerligt.
Många kinesiska intellektuella tyckte det var märkligt att studentrörelser i väst kunde stödja det som skedde i Kina.
- De idealiserade kulturrevolutionen och jag tror att de använde den till att lösa sina egna problem, säger Wang Ruoshui diplomatiskt.
Wang Ruoshui berättar att det tidiga 70-talet var en kaotisk tid på många sätt. Folkets Dagblad fick skilda signaler från moderater och radikaler i partitoppen om vilka åsikter som var "korrekta". Det var ett problem eftersom alla artiklar på ledarsidan måste läsas och godkännas av partiet före publicering och man inte var säker på vilka signaler man borde följa.
- Jag publicerade en hel sida artiklar som kritiserade ultra-vänstern och detta provocerade den radikala falangen i partiledningen. Mao ansåg att den hade rätt och efter en längre tids kritik blev jag själv ett offer för kulturrevolutionen.
Efter kulturrevolutionens slut 1976 följde en tid av självrannsakan och omtänkande. I Folkets Dagblad och andra tidningar publicerades en artikel där Maos ofelbarhet ifrågasattes. För att undgå censuren användes termen "gästkommentator".
- Effekten blev dramatisk, säger Wang Ruoshui. Artikeln tände en diskussion i hela landet, banade väg för ett stort möte med centralkommittén och ledde till att Deng Xiaoping återupprättades. Skribenterna på Folkets Dagblad blev allt frimodigare och försvarade politiker och intellektuella som vågat kritisera kulturrevolutionen. Upplagan ökade och den lästes nu i alla läger.
Men smekmånaden med den gryende pressfriheten blev inte lång. När centralkommittén år 1979 höll en månadslång teorikonferens var det många talare som djärvt utmanade etablerade sanningar. Men de blev skarpt tillrättavisade. Wang Roushui som misstolkat klimatet och kritiserade Mao i sitt tal blev uppläxad, dock ej vid namn, av Deng Xiaoping för sin "oortodoxa syn på Maos tankar".
Folkets Dagblad ville inte vara samma lydiga redskap för partiet som förr utan skrev frejdigt om korruption och maktmissbruk. Men de nya ledarna, som tidningen hjälpt att återupprätta, tyckte nu att tidningen gick för långt. Deng backade upp dem när de iscensatte en kampanj mot "andlig förorening". Bland de första offren var Wang Ruoshui vars artiklar om humanism ansågs bidra till "föroreningen". Han avskedades från sin post som vice chefredaktör tillsammans med chefredaktören.
Efter att ha lämnat redaktionen övergick Wang Ruoshui till att forska och skriva om humanism. Men han fick publicera sina verk utomlands. Först 1986 kom han ut med en skrift i Kina. Den slank genom censuren och hela upplagan på 30.000 ex såldes slut med en gång. Men någon ny upplaga tilläts inte. 1987 uteslöts han ur partiet.
När studentoroligheterna började i Peking våren 1989 demonstrerade också redaktionsmedlemmar på Folkets Dagblad för pressfrihet. Åskådarleden uppmuntrade dem och föll in i ropen.
- Jag gick i täten för demonstrationen och mindes då hur jag 40 år tidigare demonstrerat mot Kuomintangregimen. Vi ropade också ut våra krav på frihet och demokrati och jag var den gången övertygad om att kommunistpartiet skulle göra Kina till ett fritt och demokratiskt land. Men drömmen var en illusion.
Drömmen om pressfrihet sprack också. Folkets Dagblad är återigen ett lydigt redskap för regimen.
- Ingen läser den av fri vilja. Upplagan har aldrig varit mindre och den säljs inte längre som lösnummer.
Konsumenterna i Kina har andra tidningar att välja mellan. I dag är det Marknaden som talar och medier har också kommersialiserats. Kineser kan läsa om sport, brott, filmstjärnor och även om politiker som gör bort sig. Men själva systemet får man inte kritisera.
Genom den moderna informationstekniken går det inte heller att hålla gränserna stängda för tankar utifrån. Men Wang Ruoshui skrattar när han berättar hur partiet utnyttjar tekniken på sitt sätt.
- Det skrivs långa propagandaartiklar som sprids över Internet så att nätanvändarna ska få intrycket att de kommer från utlandet och då är värda att läsa. Men det är fortfarande samma propaganda.
- Människor i Kina har slutat att bry sig om marxism eller partipolitik. Det finns bara en gud i dagens Kina och det är Money, säger Wang Ruoshui och för en gångs skull låter han cynisk.
Kinesiska massmedier har av tradition undanhållit information om händelser som kan tänkas få människor att tänka i kritiska banor. Berlinmurens fall omnämndes t ex bara i notisform. Förföljelserna av kineser i Indonesien fördömdes i hela världen och alla massmedier återgav det. Utom i Kina. Långt senare kom en beskedlig kommentar i Folkets Dagblad.
- Hur är det då med mänskliga rättigheter?
- Jo, det har blivit ett stort område i Kina, säger Wang Ruoshui och ler. Först var begeppet helt tabu men sen insåg partiet att Kina inte kan isolera sig och införde mänskliga rättigheter på schemat. Forskning, studier, konferenser. Fast det ges en annan tolkning än i omvärlden.
Kina har också nåtts av den nationalistiska våg som svept över världen. Marxismen-leninismen har visserligen förlorat sin dragningskraft på befolkningen men genom att klä sitt budskap i en annan språkdräkt och kalla det nationalism kan de politiska ledarna fortfarande övertyga massorna.
Det finns alltså många förklaringar - från politisk och ekonomisk pragmatism till tricken med Internet - till att det kommunistiska systemet kan upprätthållas i Kina trots att det har rämnat i hela östeuropa.
- Förändringen kommer, men det går långsamt, säger Wang Ruoshui. Själv får han gärna skriva artiklar om humanism och kritisera regimen, förutsatt att han inte blir läst i Kina.
Han kan resa vart han vill och han har forskat vid Harvard och Berkeley. Under sin sejour i Lund arbetar han på en bok om Mao och dennes filosofi. En dag får den kanske säljas också i Kina...
Webmaster@lu.se
1998-11-25