Webmaster@lu.se
1998-11-25
LUM - Arkivet
LUM - Lunds Universitet Meddelar - nr 10 1998Håller gränsen mellan vetenskap och andra kunskapsformer på att suddas ut? Universiteten utsätts för en ökad politisk och ekonomisk styrning. Samhället vill ha svar på frågor som kan formuleras i en vetenskaplig språkdräkt men inte alltid lösas med de vanliga vetenskapliga metoderna. Man tacklar områden som präglas av en systematisk osäkerhet: försurning, dödsbegreppet, elöverkänslighet osv.
Det menade vetenskapssociologen professor Thomas Brante på årets Krapperupsymposium, som arrangerades för tredje året i rad. Forskarvärlden måste välja, framhöll han, och väljer den att lämna den traditonella, ämnesbundna vetenskapen är dess auktoritet inte längre självklar.
Årets samtal mellan naturvetare och tekniker å ena sidan och journalister å den andra hette "Naturvetenskapen - i vems tjänst?" och hade således makten över vetenskapen som tema. Thomas Brante som inledde diskussionen hävdade att universitets- och högskolevärlden är stadd i en snabb och revolutionerande förändring, speciellt sedan 1994. Han pekade på utbyggnaden av de nya, små högskolorna och på en drastisk ökning av den politiska och ekonomiska styrningen av universiteten. En konsekvens av den nya strävan efter "samhällsrelevans" är en ökning av vetenskapsbaserade kontroverser.
- Till skillnad mot för tre-fyra decennier sedan är det nu en uppenbar del av samhällslivet och mediakulturen att vetenskapare ofta är oeniga, konstaterade Thomas Brante. Vid de flesta offentliga dispyter finns det vetenskapare med i bakgrunden. Olika positioner och ställningstaganden bygger på eller legitimeras av vetenskapliga utredningar och resultat, statistik osv. Kanske förändringen kom med kärnkraftsdebatten som jag själv ser som prototypen för en vetenskapsbaserad kontrovers.
Universitetslektorn Sten Henriksson från institutionen för datalogi och numerisk analys kände sig dock inte hemmastadd med denna historiebeskrivning.
- Lunds universitet, sa han, grundades en gång för att försvenska en erövrad landsdel; vi är självklara tjänare till statsnyttan, och genom århundradena har olika typer av finansiärer bestämt över oss. Du håller upp en idealbild vi aldrig levt efter. 1994 beskrivs som ett ödesår. Hur då?... Några förlorade, lyckliga världar har aldrig funnits.
De medverkande journalisterna - dels vetenskapsjournalister, dels ledarskribenter - tyckte dock att Brante träffat huvudet på spiken. Tomas Gür från Svenska Dagbladets ledarredaktion tyckte att även om universitetet alltid har styrts av statsmakten har dess grad av autonomi växlat genom tiderna och den är just nu mycket kringskuren.
- Det nya är väl att alla drar åt samma håll, menade Petter Larsson från Arbetets ledarredaktion. Kraven från näringslivet har alltid funnits, men nu drar departementet åt samma håll. Så har det varit under hela 90-talet - både under den borgerliga regeringen och efteråt. Detta motsägs inte av det faktum att man under Thams tid försökte återta den statskontroll som decentraliserades på olika sätt under Unckels tid. Det är en fråga vilken grad av inflytande staten ska ha över universiteten. Det är en annan fråga vad man gör med detta inflytande. Min inställning är glasklar: att akademien i hög grad måste vara underordnad demokratin och statsmakten, men att statsmakten ska använda denna makt till att hålla emot den pågående ekonomiseringen av vetenskapen. Man måste hålla isär frågorna. Det går inte att säga att statens återtagande av makt är ett led i marknadsanpassningen.
Vetenskapsradions chef Jan-Olov Johansson trodde inte att "de gyllene åren" på 60- och början på 70-talet någonsin skulle komma tillbaka. När forskningen tillväxer snabbare än ekonomin, måste någon börja fatta obekväma beslut. Antingen är forskarvärlden själv mogen att göra det eller också får skattebetalarna göra det via sina politiska ombud.
Debattens ordförande, professor Bengt E Y Svensson, skrev en gång ett inlägg i diskussionen om det offentligas makt över forskningen med den uddiga titeln: "Skall vi rösta om nästa månförmörkelse?" Vetenskapsjournalisten Peter Sylwan konstaterade krasst att ytterst få vetenskapliga sanningar har den digniteten att man inte kan rösta om dem. I stället för eviga sanningar får man syssla med samtidens globala problem, där mer pengar och mer politisk prestige än någonsin står på spel. Med vetenskapens förändring krävs också en förändrad vetenskapsjournalistik.
- Journalistiken har inte hängt med utan kräver fortfarande raka besked: "ja" och "nej", "kan ni garantera att..." Ta Göran Perssons ekologiska samhälle. Om samhällsjournalistiken ska göra skäl för namnet och vara analytisk och kritisk, måste den fråga Göran Persson vad som ligger bakom och då kommer den att krypa vetenskapen in på livet. Men kompetensen att göra detta finns egentligen inte inom samhällsjournalistiken, resonerade Peter Sylwan.
Statens Kärnkraftinspektions generaldirektör Lars Högberg var också med på Krapperup. Han talade om informationsproblemen under titeln "Har säkerheten varit dålig när den blivit bättre?"
Fotnot: Även årets Krapperupsymposium kommer att sammanfattas i form av en skrift. Föregående års symposium om hur begriplig och meningsfull naturvetenskapen är i allmänhetens ögon finns fortfarande att beställa i sammanfattning. Kontakta Eva Mattisson, ankn 27010, fax 24711 eller e-post eva.mattisson@info.lu.se.
Webmaster@lu.se
1998-11-25