Nödvändiga lidandet dålig ursäkt

"It's a jungle out there". Klyschor om överlevnadens villkor gör sig lätt påminda när man hör doktorander prata om forskarutbildningen. För att klara sig måste man dels vara smart, dels ha tur - och då handlar det ändå inte om själva forskningen. Doktoranden måste lita till sig själv, men också ha förmåga att knyta an till någon som kan bli en bundsförvant, någon att värma sig hos i detta akademiska "stålbad" där det ofta stormar och vågorna går höga.

- Fast det där med stålbad är fånigt och förlegat. Det är en klassiker när handledaren börjar prata om det lidande man ska igenom som doktorand, och att så var det minsann också på hans eller hennes tid.

Björn Båtshake, själv snart klar med sin avhandling, har axlat jobbet som doktorandombudsman i en tid då forskarutbildningen genomgår stora förändringar. Vid sidan om Thamska och andra reformer finns tröga strukturer att kämpa med, som den psykosociala arbetsmiljön vid universitetet.

- Det ska vara svårt att doktorera, tycker Björn Båtshake. Men det ligger i sakens natur att det är krävande att själv ta ansvar för sin utbildning och ro ett avhandlingsarbete i hamn - det är inget man behöver skapa!

Talet om det nödvändiga lidandet blir ofta en ursäkt för att inte förbättra arbetsmiljön.

- Det filter som behövs för att pröva doktoranderna ska vara vetenskapligt och inte bestå av ett föraktfullt hierarkiskt tänkesätt på institutionerna. Om annat än vetenskapliga brister slår ut människor, så är det fel på forskarutbildningen. Och då ska vi ändra på den!

Doktoranderna påverkas av den totala arbetsmiljön, menar han. Insatser för att förbättra för alla, gynnar också forskarstuderande. Större rörlighet inom universitetet, möjlighet att lättare byta institution, avdelning och handledare, skulle betyda mycket för doktorandernas välbefinnande.

- Redan detta att införa en biträdande handledare är ett steg på rätt väg. I dag känner många en maktlöshet i beroendet till en enda person.

Fruktbara konflikter

Handledarrelationen är central. Det gäller att inom den kunna hantera konflikter:

- I den akademiska världen ska konflikter bära frukt. Man kan jämföra forskarutbildningens faser med de som barn genomgår i trotsåldern. Det handlar om att utveckla en egen vilja och skaffa sig autonomi. Fast frågan är om inte anpassning snarare än självständighet premieras i dag när social kompetens blivit ett popord. I så fall handlar det inte frigörelse utan om dressyrskola!

Mycket av det traditionella universitetets struktur håller tillbaka eller slår ut nytänkande forskarämnen, tror Björn Båtshake. Ett tecken på universitetets bristande förmåga att bli tillgängligt och attraktivt för nya grupper är många institutioners valhänta sätt att hantera nykomlingar:

- Det är svårt att komma in i gemenskapen. Information sprids i informella kanaler och ofta hamnar doktoranderna utanför.

Strukturen slår särskilt mot kvinnor menar han:

- Många kvinnor är för smarta för att utsätta sig för den självvalda tortyr som forskarutbildningen kan vara. Män har lättare att lockas av den status det ger att doktorera vid ett stort anrikt universitet. För kvinnorna är en trevlig arbetsmiljö viktigare. De väljer kanske att arbeta vid någon nyare småhögskola hellre än att ge sig in i det traditionella universitetets hierarkier.

Skapa nytt

Erbjuder de nya högskolorna verkligen en bättre arbetsmiljö? Jo, i många fall, det tror Björn Båtshake:

- Visserligen kan det vara en svaghet att sakna vetenskapliga traditioner, välutrustade bibliotek etc. Men man har chans att skapa något nytt, och komma ifrån de maktstrukturer som är de stora, gamla universitetens största nackdel. Om de nya högskolorna dessutom drar till sig kvinnor, bidrar det i sig till en bättre, mer balanserad arbetsmiljö.

Men loppet är ändå inte kört för "di gamle". Björn Båtshake ser goda tecken på förändringar också i de traditionella organisationerna, till exempel i viljan att uppvärdera pedagogiska meriter vid nyanställningar och i att rekrytera fler kvinnor.

BRITTA COLLBERG

Webmaster@lu.se
1998-11-25