Anna hoppade av i protest

Anna hann gå nästan tre år av forskarutbildningen inom ett samhällsvetenskapligt ämne innan hon bestämde sig för att hoppa av. Hon bearbetar fortfarande beslutet och vet inte vad hon ska göra framöver. Tills vidare städar hon trappor för att klara försörjningen. Och läser vetenskaplig litteratur... För det var inte ämnet i sig Anna tröttnade på utan den akademiska miljön.

- Jag passade inte in, säger Anna med en blandning av uppgivenhet och trots.

Men tillägger i samma andetag:

- Fortfarande undrar jag om det är mig det är fel på - det finns ju andra som trivs. Även om jag har del i att det gick som det gick, vilar skulden tyngst på systemet i sig. Strukturen är för snäv och fungerar bara för en viss slags människor. Det borde finnas utrymme för en mångfald forskarpersonligheter, men så är det inte...

Anna surfade in på forskarutbildningen - en lovande student, uppmuntrad av sin handledare och från första stund försörjd med stipendium och eget arbetsrum.

- Det var nästan för bra, jag fick otroliga förväntningar och krav både på mig själv och omgivningen. Jag trodde jag kom till en arbetsplats, in i en forskargemenskap. Men efterhand vaknade jag upp och insåg hur naiv jag varit och hur fruktansvärt ensam jag var. Det är ju också så i praktiken, speciellt om man forskar inom samhällsvetenskap och humaniora.

Men Anna var mer utlämnad än vad ämnet krävde, hävdar hon. Hon fick dåligt stöd i att lära sig själva forskarhantverket, säger hon:

- De lärde mig hur man söker pengar, men forska fick jag lära mig själv, så gott det nu gick.

Ingen peppning

Efter ett par år gick forskarstudierna i stå - hon kände att hon kört fast. Samtidigt drabbades hon av privata problem; en närstående hamnade i en psykisk kris och behövde hennes stöd.

- Det ena hängde ihop med det andra, men det är inte hela sanningen. Faktum var att jag lämnades åt mitt öde. Ingen satte sig ner och försökte bena ut varför det inte gick bra för mig med mina forskarstudier. När jag antydde att jag hade problem, fick jag höra från omgivningen att "Så där kan det vara, så var det för mig också". Ingen peppade mig.

Missnöjd både med utbildningen och sina egna studier fick Anna upp ögonen för andra missförhållanden på institutionen: doktorandkollegers bekymmer, bristen på interninformation och gemenskap på institutionen etc.

- Jag engagerade mig och försökte åstadkomma förändringar, författade skrivelser och pratade med prefekten. Utan resultat. Alla var vänliga och tillmötesgående, men det hände aldrig något.

"Skaffa livbojar"

Det var mest män på institutionen. En av de kvinnliga lärarna försökte förklara för Anna att hennes försök att förändra var meningslösa:

- "Det går inte att ändra på gubbväldet", sa hon. "Du måste själv vara aktiv och söka upp dem du gillar, skaffa dig information och stimulans genom dem, ha dem som ett slags livbojar"... Själv förstår jag inte hur jag skulle ha orkat springa runt och knyta kontakter och snacka med folk i korridorerna, jag hade bara blivit ännu mer splittrad - forskning kräver koncentration.

Anna blev efterhand allt mer besviken, säger hon, särskilt på institutionsledningen.

- Jag drog mig undan, bestämde mig för att sluta.

Handledaren beklagade Annas avhopp. Anna är dubbel i sitt omdöme om honom:

- Rent vetenskapligt hade jag inte varit betjänt av någon annan. Men eftersom jag inte fick förtroende för honom kunde jag aldrig närma mig hans kunnande på ett bra sätt, säger hon. Hon tillägger dock med ett självkritiskt leende: "Jag var säkert inte lätt att handleda".

I samband med avhoppet tog Anna bladet från munnen och hon och handledaren hade ett ärligt och uttömmande samtal. Handledaren borde ha varit tydligare mot henne, menar Anna, även om hans försiktighet också handlade om något slags hänsyn under den period då hon hade personliga problem. Hon kunde själv ha varit ärligare och mer krävande, men hejdades av den grundläggande brist på förtroende som hon kände, säger hon.

Orimligt

- Det är fel att så mycket av forskarutbildningens nödvändiga ingredienser koncentreras till handledarrollen. Det är orimligt att nästan all information, all näring till doktoranden ska gå genom en enda människa. Det rimliga vore att det fanns en fast stab på varje institution med ansvar för att doktoranderna har det bra och kommer vidare, både socialt och i sina studier.

Anna vill inte tillbaka till universitetet under några som helst villkor, säger hon:

- Människor behöver känna att de är viktiga. Ingen är bara ett intellekt, man behöver också bli sedd, bemött med känsla. Utan en sådan helhet kan åtminstone inte jag växa och vara kreativ. Visst fanns det andra faktorer än den psykosociala arbetsmiljön som störde mig i min forskarutbildning. Men jag är övertygad om att jag hade tagit mig igenom krisen och kunnat skriva en ganska bra avhandling om jag bara haft en arbetsplats som fungerat, där jag känt mig delaktig och efterfrågad.

- Det krävs ingen hög EQ (emotionell intelligenskvot) för att jobba på universitetet. Det märks. Det är inte en miljö som är bra på att bekräfta människor som befinner sig i en tillfällig eller långvarig svacka.

BRITTA COLLBERG

Webmaster@lu.se
1998-11-25