John trivs i sitt labb

- Min handledare är en äldre professor. Vi jobbar ihop i labbet, har den klassiska mentor-student-relationen. Samtidigt har vi en ständigt pågående vetenskaplig konflikt. Jag har ett stort ego och egna idéer. Jag ifrågasätter saker och ting och det blir ständiga diskussioner om vilka experiment som är de mest intressanta.

John, 30 år, nästan frustar av förtjusning när han beskriver sin forskarutbildning på medicinska fakulteten. Han har funnit ett ämne och en handledare som tycks passa honom och hans temperament närmast perfekt. Lite tur är det att det har blivit så här bra, men också skicklighet, menar han själv. Det forskningsprojekt som handledaren driver och som John deltar i har varit mycket framgångsrikt. Tillsammans har de börjat kunna skörda framgångarna av många, långa timmar i labbet. "Miljonerna rullar in. Vi kan investera i nya maskiner som i sin tur snabbar upp arbetet. Det är klart att det ger olja i maskineriet."

Men det är inte bara den vetenskapliga insatsen som haft betydelse för Johns trivsel som doktorand. Det finns en förhistoria. John har hoppat av forskarutbildningen en gång tidigare och det har haft stor betydelse för hans senare val av forskarutbildningsplats.

- Första gången blev jag erbjuden att doktorera på ett företag där jag gjort praktik. Jag tackade ja, men tappade snart sugen. Det var ett mycket kommersiellt och slutet företag, utan levande kontakt med universitetsvärlden. Pengar fanns det gott om, men forskningsmiljön var fattig utan "infrastruktur" för doktorander. Dessutom brast det i kommunikationen med min handledare som satt på ett annat ställe, en bra bit från min arbetsplats.

Hoppade av

John ledsnade på att, som han säger, "sitta och ha ihjäl marsvin utan att komma vidare". Han kände sig isolerad, det fanns ingen att diskutera med och styrningen var för dålig. Johns svaghet och styrka som forskare är hans idérikedom, säger han själv. Men på företaget fanns ingen som hejdade honom när han fick infall och slog in på nya vägar, utan att ha blivit färdig med det han börjat med. Resultaten uteblev. John beslöt sig för att hoppa av. Han hade ändå kvar intresset för att forska, men bestämde sig för att denna gång inte bara "hamna" i ett sammanhang utan att själv aktivt välja både forskningsområde och handledare med stor noggrannhet. Han tänkte heller inte vara kvar inom företagsvärlden

John försökte skaffa sig en bild av den forskning som bedrivs inom hans fält vid Lunds universitet. Han sökte upp de forskningsprojekt som intresserade honom, fick napp lite här och var och fastnade till slut för den avdelning där han nu arbetar. Den består av ett litet, väl sammansvetsat, gäng som arbetar i forskningsfronten. John var till en början ensam doktorand på avdelningen och han har hela tiden arbetat mycket nära sin handledare som har sitt kontor intill labbet.

Diskussioner

Trots de närmast ideala omständigheter som John fick här, så gick det i början väldigt trögt för honom också inom universitetet, erkänner han:

- Min idérikedom, som kan vara en styrka om man blir seniorforskare, gör att jag har en benägenhet att "balla ur". Men nu var jag inte lämnad ensam utan blev hela tiden föst tillbaka till huvuduppgiften av min handledare. Vi har haft massor med diskussioner om detta. Han har försökt övertyga mig om vikten av att ha ett fundament, något fast att stå på innan man går vidare. Det är ju många gånger urtråkigt att göra alla de där experimenten som krävs för att kunna fastställa ett orsakssamband, men han har självklart inte gett sig.

Imponerad

Johns och handledarens engagemang i forskningsuppgiften har förenat dem, menar John, men de trivs också ihop som människor. John själv är imponerad av att handledaren stått ut med att vara så tillgänglig för avbrott som han varit. Organisationen på avdelningen är ohierarkisk, professorn är en i teamet och det gynnar kreativiteten, menar John. Vetenskaplig oenighet mellan honom själv och handledaren har aldrig resulterat i destruktiva konflikter, även om John ibland haft svårt att inte ta kritik av idéer och åsikter personligt.

John har inte under hela sin doktorandtid behövt bekymra sig för uppehället. Han har utbildningsbidrag och tjänar också lite på undervisning. Han är nöjd med lönen som räcker till det väsentligaste, säger han.

John har god inblick också i den anglosaxiska forskarkulturen inom sitt område. Han tycker att den svenska mentaliteten är behagligare, inte så stressig och konkurrensinriktad som t ex den amerikanska.

- Samarbete präglar samvaron hos oss. Det är lätt för forskare att knyta kontakter över institutions- och avdelningsgränser och gå in i projekt med varandra.

Nyttig öppenhet

Den här öppenheten gynnar doktoranderna, menar han:

- Det görs också en hel del för oss rent socialt. Institutionerna ordnar doktorandluncher. Vi har fester, biografkvällar etc.

Forskarutbildningen är en positiv, utmanande men också uppslukande upplevelse... Kan man ha något privatliv som forskarstuderande inom medicin? Jodå, det tycker John. Visserligen är han just nu inne i en period då han arbetar 12-14 timmar per dygn, inklusive lördagar och söndagar. Men andra tider är det lugnare.

- Och jag kommer ihåg vad min sambo heter! Det hade jag kanske inte gjort om jag forskat på ett amerikanskt labb.

BRITTA COLLBERG

Webmaster@lu.se
1998-11-25