Beatrice har en forskarkompis

Beatrice, 27 år, skriver på en avhandling i ett samhällsvetenskapligt ämne. Hon sporras av sina handledares hårda vetenskapliga kritik. Men utan de mänskliga oaser hon också skaffat sig hade hon inte kunnat göra ett lika bra arbete:

- Jag har till exempel en forskarkompis. Inför henne vågar jag vara dum! Utan vårt samarbete tror jag inte jag skulle kunna vara kreativ i samma utsträckning.

Beatrice trivs med sina forskarstudier. Hon brinner för ämnet, säger hon, väl medveten om att det är en klyscha, och ser det som en förmån att få lära sig forska. Samtidigt vet hon att hennes upplevelse inte delas av alla.

Klagomål på handledarna är vanligt. I princip kan handledare alltid ge mer än de gör, menar Beatrice. Men doktoranderna skulle också själva kunna förbättra relationer som de är missnöjda med.

Beatrices förste handledare var en faderlig och beskyddande man. Han blev sjuk och måste sluta. Hennes båda nya handledare hade en annan attityd:

- De var mitt i karriären, vid forskningsfronten. Det var bra för mitt avhandlingsprojekt men de hade de ont om tid, jag kunde inte träffa dem så ofta.

Beatrice var osäker, behövande och frustrerad i början av samarbetet:

- Väldigt lite sas rakt ut. Jag började fantisera om vad de egentligen tyckte om min forskning, blev ännu mer osäker och mådde dåligt.

Krävde klarspråk

Många doktorander upplever just detta, menar Beatrice. De är så i behov av bekräftelse och spegling från handledarens sida att de inte vågar konfrontera honom eller henne och kräva klarspråk. Men det var just vad Beatrice gjorde.

- "Jag behöver rak kommunikation" sa jag och mina handledare var omedelbart med på noterna. Så har det fungerat sedan dess. De är inte omhändertagande, men gör sitt jobb. De är proffsiga och engagerade. Jag tvingas ta mer ansvar och blir en bättre forskare av det.

Fler doktorander borde deklarera vad de, inom rimliga gränser, vill ha ut av samarbetet, tycker Beatrice:

- Min situation att ha kritiska men engagerade handledare är inte typisk. Det vanligaste problemet är handledare som inte är tillräckligt intresserade.

Själv tror Beatrice att det inte alltid behöver vara ointresse som ligger bakom vad som upplevs som oengagerad "snällhet".

- Många handledare är osäkra på vilket bemötande som de forskarstuderande är mest hjälpta av. Det kan vara en uppenbarelse att få veta vad doktoranden vill ha. Alla fungerar inte på samma signaler. Det tycks handledarna ibland omedvetna om.

Trots att Beatrice själv begärt klarspråk kan det vara svårt att hantera kritiken:

- Jag blir ledsen ibland. Forskningen är mitt skötebarn. Samtidigt försöker jag se forskarutbildningen som min möjlighet att bli riktigt bra - jag är ju inte färdig än!

Beatrice sporras av det "stålbad" som den akademiska vetenskapskulturen erbjuder, men är ändå kritisk till delar av forskarutbildningen. Allvarligast är bristen på mänsklighet och kreativa sammanhang, säger hon:

- Den akademiska kulturen i sig lockar inte till spontan kreativitet. Den kritiska granskningen är själva motsatsen till det fria spånande där nya tankar föds.

Seminarierna skulle kunna vara fora för kreativitet, men fungerar inte så i praktiken:

- Man ska alltid var väldigt insatt, ha ordentligt på fötterna innan man yttrar sig. Och det är ofta prestige med i spelet. Jag avviker inte från mönstret på seminarierna. Jag har "köpt situationen" och bevakar mitt goda rykte som doktorand.

Men forskning måste vara kreativ för att vara nydanande. Därför måste man själv skaffa sig inspirationskällor, tillåtande sammanhang där tankarna kan flöda fritt. Själv samarbetar Beatrice med en doktorand inom samma ämne. Deras avhandlingsområden ligger så nära att de kan ha ett fruktbart meningsutbyte.

- Det är oerhört svårt att motivera och peppa sig själv när man forskar. Det vardagliga umgänget med doktorandkompisar i allmänhet är viktigt för trivseln, men det räcker inte för att man ska komma vidare i sin forskning. Just det hjälper jag och den här kompisen varandra med. Vi går igenom varandras forskning och kompletterar varandra jättebra. Vi "brainstormar" och ihop med henne kan jag släppa fram känslorna, farhågorna och alla de där "dumma" associationerna som faktiskt kan leda någonstans.

Ingen plats för känslor

Den akademiska världen skiljer sig från många andra arbetsplatser på så sätt att strukturen inte är anpassad till hela människan, menar Beatrice. Den intellektuella skolningen och utmaningen finns - men budskapet är tydligt: Känslor får man hålla på med någon annanstans.

- Detta är gott och väl. Frågan är "Med vem?" och "Var?" För känslor det har man ju.

Man kan inte gå till handledaren eller prefekten och be dem ta hand om ens känslor. Det gäller - för att överleva - att hitta någon annan som man fungerar ihop med:

- Men för att skapa ett givande samarbete krävs det att man är beredd att lägga tid på det, trots att samarbetspartnern inte är en professionell forskare än. Om jag inte hade ett starkt förtroende för min forskarkompis kompetens, skulle jag inte vara beredd att genomföra samarbetet med henne.

BRITTA COLLBERG

Webmaster@lu.se
1998-11-25