LUM - Arkivet

Om de intelletuellas ansvar och det svek de gjort sig skyldiga till, skriver Vilhelm Agrell, apropå 50-årsjubiléet av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna: "Innerst inne tycks den intellektuelle nära en dröm om att få abdikera, att låta sig uppslukas av Rörelsen, underkasta sig Den Stora Saken. Just dessa abdikerade intellektuella är de som ofta varit de starkaste förespråkarna av oförsonlighet och våld".

De intellektuellas ansvar

ISverige högtidlighålls femtioårsjubiléet av FN:s deklara-tion om de mänskliga rättigheterna på sedvanligt vis. Telia låter pryda det kommande årets telefonkataloger med bilder som illustrerar de trettio artiklarna.

Ute i den otäcka domän som kallas "världen" eller "utland" har emellertid inte jubileet avsatt några djupare spår. Året 98 har inte gått i humanitetens tecken, alla goda föresatser till trots. Det är sant att några familjer vågat sig hem till sina ruiner i Kosovo, men de ligger i städer och byar som ännu var oförstörda när året tog sin början.

1978, vid trettioårsjubileet, konstaterade fredspristagaren Sean Macbride att de gångna tre decennierna inneburit betydande framsteg i institutionaliserandet och accepterandet av universella normer för mänskliga rättigheter, liksom i metoderna att bekämpa övergrepp. Men samtidigt anmärkte Macbride att världen trots detta fick bevittna övergrepp som var lika utbredda och massiva som någonsin tidigare. Kanske, resonerade han, fanns det bland makthavarna ännu sådana som fått sin utbildning innan inflytandet från FN-deklarationen börjat göra sig gällande.

Vid fyrtioårsjubileet tio år senare såg saken ut på ett motsvarande sätt; Brandtkommissionen, Palmekommisionen och Brundtlandkommissionen hade alla pekat på nödvändigheten av gemensamt handlande och globalt konfliktlösande. Samtidigt måste också massiva övergrepp mot mänskliga rättigheter fogas till listan över gemensamma hot. Det stora hindret föreföll nu vara de nationalstater som i de globala frågornas namn hade börjat acceptera nödvändigheten av en kringskuren suveränitet, men ännu inte velat inse att denna process också måste utsträckas till mänskliga rättigheter.

Nu vid femtioårsjubileet börjar redan fraserna om de växande globala insikterna, det enträgna arbetet för att befästa de mänskliga rättigheterna och de fortsatta massiva övergreppen eka skrämmande välbekanta. Folkmordens, den etniska rensningens, terrorkrigens och totalitarismens historia pekar på att de stora och systematiska övergreppen mot fundamentala mänskliga rättigheter är avsiktliga politiska handlingar, inte olyckshändelser eller följden av omständigheters spel. Det finns en avgörande skillnad mellan övervåld som begås till följd av brist på ordning och det massiva systematiska övervåld som ordningen är kapabel till. Brotten mot de mänskliga rättigheterna är och förblir ett kraftfullt maktinstrument för den som saknar hämningar mot att bruka det.

I sin bok "Filosofernas krig" skriver idé- och lärdomshistorikern Svante Nordin om den utbredda benägenheten bland sekelskiftets intellektuella elit att ställa sig i nationalismens och krigspropagandans tjänst. Fenomenet är på intet sätt unikt, de intellektuella har ofta spelat en central roll för att förbereda angreppskrig och massiva övergrepp, från Sovjetunionen på 1920-talet och Tyskland på 1930-talet till den serbiska vetenskapsakademins nationalistiska manifest 1985-86 och den rwandiska radiostation som 1994 användes till att hetsa fram och leda folkmordet.

Både Sverker Oredssons historik över Lunds universitet under andra världskriget och Kim Salomons och Göran Blomqvists "Det röda Lund" aktualiserar frågor om de intellektuellas ansvar och den återkommande benägenheten att i ideologins namn börja betrakta yttrandefrihet, medborgerliga rättigheter och i förlängningen rätten till liv och säkerhet som relativa företeelser. Innerst inne tycks den intellektuelle nära en dröm om att få abdikera, att låta sig uppslukas av Rörelsen, underkasta sig Den Stora Saken. Just dessa abdikerade intellektuella är de som ofta varit de starkaste förespråkarna av oförsonlighet och våld.

Missförstå mig inte: det är väl inget fel på telefonkataloger, dem kan man använda till mycket. Men till bålverk mot en ond värld och mot omänsklighetens lockelse förslår de knappast.

Wilhelm Agrell
Docent i historia

Fotnot: Wilhelm Agrell har just utkommit med boken "De mänskliga rättigheterna".

Webmaster@lu.se
1998-11-25