"Även svenska barn kan vara språkligt handikappade"

Wilma Martínez Arias, 42 år, är temperamentsfull och kan kämpa för sina idéer. Hon drog igång en praoverksamhet och naturvetenskapsdagar för grundskoleelever 1996 när många fortfarande tyckte att universitet kunde vila på sina lagrar och bara låta studenterna strömma till.

–Okej, säger Wilma, kalla det "temperament" om du vill, men jag skulle vilja kalla det "ärlighet". Många människor vågar inte säga vad de tänker. Så fungerar inte jag. Jag skulle önska att alla doktorander hade samma livliga meningsutbyte med sina handledare som jag hade när jag doktorerade.

Wilma växte upp i Bogota i Colombia, och debattlusten har hon förmodligen ärvt av sin far, tillika affärsman och poet. Medan far och dotter munhöggs växte Wilma upp och genomgick gymnasiet. Hon antogs vid det prestigeladdade Universidad del Rosario. Att fortsätta med studierna var en självklarhet i en familj som fostrat fyra läkare, fem politiker, tio lärare och ett antal jurister och domare. Efter fullbordade gymnasiestudier är det i Colombia brukligt med en present. Wilma Martinez fick en rundresa i Europa i gåva. Hon fastnade i Spanien och skrev in sig i Escuela Politechnika i Cartagena.

Hon träffade en svensk man vars familj hade bosatt sig i Spanien och gifte sig med honom. Maken sökte anställning i Sverige och ett år senare följde den nyutexaminerade civilingenjören i kemi efter.

–Jag ville skaffa mig forskarutbildning men 1984 var det en omständlig procedur att få sina spanska meriter vägda mot svenska förhållanden. Fast snart förstod jag att språket var ett ännu värre problem.

–Jag lärde mig rikssvenska vid Kursverksamheten vid LU hos Tove Klette men vad hjälpte det när folk talade skånska och "två" lät som "tvål"? En period arbetade jag som sjukvårdsbiträde, och då lärde jag mig förstå skånska

I december 1997 doktorerade Wilma på enzymkinetik vid avdelningen för biokemi. Då hade hon redan dragit igång projekten att introducera barn i forskningsvärlden.

–Jag engagerade mig mycket i mina egna barns skolgång, minns Wilma. Jag ville att de skulle upptäcka hur spännande ämnen som matte, fysik och kemi är. Jag köpte experimentlådor och böcker och vi gjorde massor av experiment hemma, rörde ihop saker och byggde broar.

– När min äldste son skulle praoa var jag på föräldramöte och hörde syokonsulenten föreslå MacDonalds, butiksbiträdesjobb och så vidare Fanns det verkligen inga andra alternativ? Jag frågade om jag fick fixa praoplats vid universitetet åt min son och ytterligare några elever, och det fick jag. Det var så det började vårterminen 1996.

Mat-nat-dagarna

Samma år blev Wilma uppringd av en rektor i Malmö som undrade om inte hela hans rektorsområde kunde få komma till Lund. Det blev upptakten till "mat-nat-dagarna" som innebär att cirka 800 elever från låg- och mellanstadiet kommer till Lund och får vara med i spektakulära demonstrationer i astronomi, fysik, biologi och kemi. Nästa dag kommer lika många elever från högstadiet. Meningen är att besöket i Lund ska kunna utnyttjas i temaarbeten.

Wilma Martinez Arias kommer ihåg sina egna problem med språket och betonar hur viktigt det är att eleverna i skrift redovisar vad de lärt sig av besöket.

– Folk tror jag lägger ner tid på detta därför att jag är invandrare men så är det inte. Såväl svenska barn som invandrarbarn kan vara språkligt handikappade och i båda grupperna finns det barn som växer upp i familjer och kommuner utan några akademiska traditioner, konstaterar Wilma.

Förberedelsearbete

LTH ställde upp och finansierade dessa dagar det första året. Numera är LTH, MN-fakulteten och Medicinska fakulteten engagerade i samtliga projekt. Fem till sex praoelever får under två veckor alternera mellan olika institutioner och träffa minst fyra forskargrupper. De genomgår ett vetenskapligt program med populärvetenskapliga föreläsningar och laborationer.

–En sådan verksamhet kräver föreberedelsearbete och att många forskare och lärare engagerar sig. Problemet är att hitta folk som är villiga att ställa upp – vi kan inte ständigt begära att samma personer ska offra tid och arbete på detta.

–Jag tycker MN-fakulteten har varit förebildlig i det fallet. Fakultetens doktorander får två poäng för 80 timmars arbete av detta slag; det kan också tas ut i pengar. Förhoppningsvis kommer liknande grepp att tas på de andra fakulteterna, säger Wilma.

Numera kallas hennes satsning "Tre projekt". Det tredje projektet är vidareutbildning för grundskolelärare. "Tre projekt" formulerades med hjälp av MN:s tidigare prodekanus Eva Hansson och riktas i första hand till skolor utan universitetskontakter i Malmö och andra kommuner.

GÖRAN FRANKEL

---------------------------------------------

Faktaruta om Wilma Martínez Arias:

Arbetar som: Projektassistent på BMC vid avdelningen för utvecklingsbiologi.

Familj: Två söner 14 och 20 år.

Bor: I lägenhet i Malmö.

Fritidsintressen: Hinner på sin höjd att dansa lite salsa och vallenato (dans från norra Colombia).

Lunds universitet
Webmaster@lu.se
2001-12-14