Pressmeddelande från Informationsenheten vid Lunds universitet
Solveig Ståhl 046/222 70 16, 3 oktober 1996

Stora Fernströmpriset till en Malmöforskare

1996 års stora nordiska Eric K. Fernströmpris går till Johan Stenflo vid Lunds universitet. Johan Stenflo är född 1940 och professor i klinisk kemi i Malmö sedan 1984. Han får priset för sina "banbrytande upptäckter rörande blodets koagulation." Priset är på 500 000 kronor och ska delas ut i samband med Forskningens Dag vid medicinska fakulteten i Lund den 6 november.

Forskningen i klinisk kemi i Malmö är en av spjutspetsarna inom lundauniversitetets medicinska forskning och det är andra gången som institutionen tar hem det stora Fernströmpriset. Professor Carl-Bertil Laurell som är Johan Stenflos företrädare på professuren fick det 1980 tillsammans med professor Örjan Ouchterlony i Göteborg. Laurells stora insats är att han utvecklat metoder att identifiera och separera olika proteiner ur blodet. Hans arbete har resulterat i en lång rad metoder att diagnosticera olika sjukdomar.

- Det är Carl-Bertil Laurells förtjänst att jag kom att ägna mig åt klinisk kemi, ler Johan Stenflo. När jag praktiserade på laboratoriet insåg jag att det inte var kirurg jag skulle bli utan klinisk kemist.

1969 började Johan Stenflo som doktorand på institutionen i Malmö. Koagulation var då ett nytt forskningsområde och professor Laurell tyckte det var ett lämpligt ämne för den nye doktoranden. Som handledare utsågs Per-Olof Gahnrot som hade gjort det första arbetet inom området. Johan Stenflo disputerade 1973 på en avhandling om protrombin - ett förstadium till trombin som är ett enzym och aktör i koagulationen.

- Den första substansen som användes för att styra blod-koagulationen var K-vitamin som hade upptäckts på 1930-talet. Den gör att blodet levrar sig fortare. Något senare upptäcktes en substans med motsatt effekt av amerikanska forskare och den blev grunden för läkemedlet Waran. Man hade funnit att kor som fått i sig mögligt klöver dog av inre blödningar. Dessa hade orsakats av en släkting till den aktiva substansen i Waran. Waran har använts som blodförtunnande läkemedel mot blodpropp utan att man vetat exakt hur substansen fungerar. Vårt arbete bidrog till att klargöra mekanismerna för hur Waran hämmar koagulationen.

När Johan Stenflo trängde djupare in i det finstämda och invecklade koagulationssystemet upptäckte han ett nytt protein som tycktes spela en viktig roll för att koagulationen skulle fungera. Han tog proteinet, som döpts till protein C, med sig till USA där han arbetade vidare med den forskargrupp som hade gjort de stora arbetena om K-vitamin.

- Vi visade att protein C är ett enzym. Senare har vi ägnat stor energi åt att studera egenskaperna hos protein C och besläktade proteiner.

Protein C har en nyckelroll i antikoagulationssystemet som balanserar koagulationen. När det aktiveras så stängs koagulationen av i exakt rätt tid.

- Systemet är oerhört fint reglerat och välavvägt. När man får ett sår någonstans på kroppen, t ex i ett finger, så utlöses genast en process som gör att blodet levrar sig. Men koagulationen måste begränsas till såret annars skulle det bildas blodproppar och täppa till kärlen, förklarar Johan Stenflo. Om inte koagulationen kommer igång så kan individen blöda till döds även av banala åkommor. En aldrig så liten defekt, en mutation, kan få katastrofala följder. Men det är lika viktigt att reglersystemet fungerar åt andra hållet.
Om det är brist på protein C eller om det inte aktiveras på rätt sätt hämmar det antikoagulationen och då kan kärlen i värsta fall slamma igen av blodproppar.

- Jag är framförallt intresserad av att förstå hur denna balans mellan olika koagulationsfaktorer kan upprätthållas och hur den ser ut kemiskt, förklarar Johan Stenflo och blir lätt lyrisk när han talar om den rena och sköna kemin i dessa strukturer.

Johan Stenflos upptäckt av protein C och vidare studier av dess funktion har fört upp institutionen till en internationell tätplats inom koagulationsforskningen. Andra forskare har följt efter med nya fynd. Björn Dahlbäck, professor i koagulationsforskning, också i Malmö, har upptäckt att en liten ärftlig defekt i systemet, APC-resistens, leder till en benägenhet för blodpropp. Denna defekt förklarar en stor del av de blodproppsfall man ser inom sjukvården. Björn Dahlbäck har nyligen tilldelats det Söderbergska priset i medicin för sin upptäckt.

Ämnet heter ju klinisk kemi men i Malmö inkluderar det både förutsättningslös grundforskning och mycket tillämpad forskning.

- Ja, säger Johan Stenflo. Och den bredden är vår styrka. De flesta framsteg i medicin har sina rötter i förutsättningslös grundforskning. Genom att vi också samarbetar med kliniska forskare kan ny kunskap snabbt få genomslag i praktisk sjukvård. Och motsatt: en observation från vården kan blir ett intressant uppslag för grundforskaren.

- Vidare har vårt laboratorium en forskningstradition som grundades av Carl-Bertil Laurell och som vi är rädda om. Internationellt är vi små och kan inte bygga upp ett forskningsområde på kort tid. Istället har vi satsat på kontinuitet och koncentration. Men en tradition är ömtålig. Den kan ta en generation att bygga upp men går fort att rasera.

- Vi är en del av ett stort universitet och det har betytt mycket. Vi kan ta del av andra discipliners specialkunskap. I mitt fall har samarbetet med professor Sture Forsens grupp i fysikalisk kemi varit viktigt. Utan det stora universitetets mångfald och kritiska massa är det svårt att driva framgångsrik forskning i ett ämne som vårt.

Johan Stenflo slår sig inte till ro med att koagulationssystemet snart är utforskat.

- Vi försöker tillämpa det vi lärt oss om koagulationsfaktorerna på nya områden. Det har visat sig att det finns intressanta likheter mellan proteinerna i koagualationssystemet och vissa proteiner som styr cellens differentiering. Vi behärskar tekniken att göra proteiner med DNA-teknik i stor skala och vi tror att vårt arbete kan leda till utveckling av nya och bättre diagnosmetoder för vissa sjukdomar, berättar han.

Mottagaren av det stora nordiska Fernströmpriset utses av en priskommitté vid Lunds universitets medicinska fakultet. Priset delades ut första gången 1979. Johan Stenflo är den fjärde forskaren vid Lunds universitet som tilldelas det prestigefyllda priset. Förutom Carl-Bertil Laurell är det Torsten Almén (1987) och Inge Edler (1991).


Pressmeddelanden, index | Informationsenhetens hemsida | Lunds universitets hemsida
Webmaster@info.lu.se
1996-10-03