Pressmeddelande från Informationsenheten vid Lunds universitet
Göran Frankel 046/222 94 58, Den 18 november 1996

Samstämmighet i dateringar: Nu vet vi när istiden slutade

För nästan exakt 11.500 år sedan upphörde istiden. Då steg temperaturen och inlandsisen började smälta i allt snabbare takt. Det har länge rått oklarhet om när vändpunkten inträffade. Det finns en rad geologiska "klockor" för datering, men de tycks inte visa samma tid. I senaste numret av den ansedda tidskriften Science kan en forskagrupp med tyngdpunkten i Lund rapportera om ett viktigt vetenskapligt genombrott. "Klockorna" är nu synkroniserade, och resultaten gör det också möjligt att förklara en rad mycket dramatiska klimatsvängningar i det förflutna.
Borrkärnor från Grönlandsisen, sedimentprov från ocenaners och insjöars botten samt årsringar på urgamla träd - alla bär de vittnesmål om vårt förflutna. Men berättar de verkligen samma historia? Speglar de samma händelser? I Tyskland hade man med hjälp av trädens årsringar kommit fram till att istiden slutade för 11.000 år sedan. Två borrkärnor i Grönlandsisen av vardera tre kilometers längd tyder på att istiden slutade 500 eller 600 år tidigare. En annan "klocka" som bidragit till förvirringen är kol-14-dateringen. Allt organiskt material som är yngre än 40.000 år innehåller den radioaktiva isotopen kol-l4. Isotoperna sönderfaller med tiden; den avtagande radioaktiviteten är ett mått på åldern. Det har visat sig att mängden kol-14 i jordens atmosfär växlat genom epokerna. Därmed går inte "kol-14-klockan" lika fort i alla de prov man mäter den.
Under ledning av kvartärgeologen Svante Björck från Lund - numera professor vid Köpenhamns universitet - har man intensivstuderat tre svenska sjöar som existerade vid istidens slut: Madtjärn i Dalsland, Mjällsjön i Halland och Torreberga i sydvästra Skåne. Undersökningarna har utförts av lundageologerna Barbara Wohlfarth, Dan Hammarlund och Geoffrey Lemdahl. Kol-14-dateringarna har utförts av Göran Possnert i Uppsala. Jämförande undersökningar av iskärnor och trädårsringar har gjorts av Sigfus Johnsen, Köpenhamn och Bernd Kromer, Heidelberg. Projektet har bl a stötts av Naturvetenskapliga forskningsrådet.
Sjöarna innehåller ovanligt många större fossila rester av dvärgbjörk, dvärgvide och fjällsippa. Man har tagit mycket täta sedimentprov och utfört mätningar på enskilda fossil med AMS, en ny kol-14-metod som ger en mycket hög tidsupplösning; fossil kan åldersbestämmas ner till en felmarginal på några tiotal år.
- Vi fann tecken på en uppvärmning vid samma tidpunkt i alla tre sjöarna. Då låg ändå den nordligaste av dem, dalsländska Madtjärn, nära inlandsisens kant. Luften har värmt upp de grunda sjöarna mycket snabbt och produktionen av djur och växter har ökat. Det stämde också i tiden med data från iskärnorna. I isen kan man räkna årsavlagringar på samma sätt som man kan räkna årsringar i träd. Man kan också bestämma temperaturen på nederbörden genom att mäta förekomsten av vissa syreisotoper i isen, säger professor Björck.
Men rönen stämde fortfarande inte med de bestämningar som gjorts på årsringarna av fossila träd i Tyskland. Man gick då åter igenom materialet och gjorde två upptäckter. För det första saknades 41 årsringar i en tidsföljd av ekar; man måste alltså lägga till 41 år. För det andra fördubblades årsringarnas tjocklek på några decennier. Det var alltså en period av anmärkningsvärt god tillväxt. Med korrektion för 41 år fick man fram nästan på året samma tidpunkt för denna händelse som för uppvärmingen av sjöarna. Eftersom man redan klarlagt att sjöarna uppvärmdes vid samma tid som isen, kunde man nu också sluta sig till att isen dokumenterade samma händelse som årsringarna.

Störd "värmepump"

Övergången till en ny tidsepok skedde inom loppet av några decennier. Årsmedeltemperaturen på Grönland steg med 15-20 grader och i Europa med sju till tio grader. Men både under istidens sista årtusende och de första århundradena av vår tid - holocen - inträffade en serie kortvariga klimatförsämringar som länge har förbryllat forskarna. För 12.600 år sedan sjönk årsmedeltemperaturen med 15 grader på 150 år och 300 år efter istidens slut kom en ny, märklig "kallpuls". I artikeln i Science kan forskargruppen från Lund förklara fenomenet.
Smältvattnet från isarna påverkar den s k "värmepumpen" öster om Grönland. Ett mäktigt transportband av varmt vatten sträcker sig genom världshaven upp till våra breddgrader. Utan detta transportband skulle klimatet i Skandinavien ha varit arktiskt. Utanför Grönland avkyls det varma ytvattnet och och börja sjunka. Det sprids ut i andra oceanbassänger och kommer upp till ytan igen i Stilla havet för att åter som ytvatten föras mot Grönland.
- Det varma smältvattnet leder paradoxalt nog till en avkylning, säger Svante Björck. Salthalten minskar. Vattnet får svårare att sjunka och det stör bildningen av nytt bottenvatten utanför Grönland. Särskilt extrem blev denna effekt för 12.600 år sedan, när två väldiga insjöar tömdes ungefär samtidigt i Nordatlanten. Den ena var Baltiska issjön vid nuvarande Östersjön. Den andra, Agassi-sjön, låg där den nordamerikanska prärien finns i dag.
"Värmepumpen" stannar. Men när atmosfären blir kallare och avsmältningen minskar, startar "värmepumpen" åter.
- Ordning och kaos avlöser varandra. Lyckligtvis är ordningen - världshavens värmetransportband - så stark att den gång på gång kan övervinna de tillfälliga störningarna, sammanfattar Svante Björk.
Forskargruppen har också visat att kallpulserna sammanfaller med högre kol-14-halter i atmosfären. Detta beror på att det kemiska utbytet mellan atmosfär och hav minskar vid nedkylning. Rönen bör alltså medföra att man bättre förstår "kol-14-klockan" och kan kompensera för dess oregelbundenheter vid dateringar.
________________________________________________________________
Mer information av professor Svante Björck, Köpehamns universitet, tel 00945-35 32 24 84, och av dr Barbara Wohlfarh, tel 046-222 78 89.

Pressmeddelanden, index | Informationsenhetens hemsida | Lunds universitets hemsida
Webmaster@info.lu.se
1996-11-22