Pressmeddelande från Informationsenheten vid Lunds universitet
Göran Frankel 046/222 94 58, Den 28 oktober 1996

Diskret "nattfjäril" är varsam med parfymen

Diskretion är ledstjärnan när en hona av arten sädesbroddfly kallar på hanar. Det sker liksom bland så många andra insekter med kemiska signaler, men signalerna är betydligt svagare än hos de flesta arter. En kavaljer måste ha känsliga antenner för att kunna uppfatta dem och hävda sig i konkurrensen. Att det dessutom finns intressanta individuella särdrag från ett sädesbroddfly till ett annat - ett slags kemiska personligheter - framgår av en ny forskning på ekologiska institutionen vid Lunds universitet.
En stor grupp lundaekologer utforskar feromonerna, de substanser som insekterna använder för att, kommunicera, avskräcka eller locka till parning med. Mycket är grundforskning, men man har också gjort rön som redan tillämpats för att utveckla nya bekämpningsmetoder. I dagarna disputerar Mats G Svensson på en doktorsavhandling om hur sädesbroddflyets feromonstyrda parningssystem ser ut.
Sädesbroddflyet (Agrotis segetum) är en nattlevande fjäril som i folkmun ofta får heta "nattfjäril". För det mesta är den harmlös, men vissa år dyker den upp i stort antal och kan då orsaka skador på potatis- och sockerbetsodlingar och även på plantskolor för andra växter. Mats G Svensson har studerat den både i fält och i laborieexperiment. I fält har han filmat de nattlevande djuren i infraröd belysning och använt specialkonstruerade fällor för att fånga dem. I laboratoriet har han framför allt arbetat med en vindtunnel för insektssstudier som finns i ekologihuset. Vilka effekter ett feromon som sprids i vindtunneln har kan studeras på levande insekter eller direkt på insektsorgan.
- Hanar av sädesbroddflyet kan para sig en gång er natt, men de flesta honor parar sig bara en gång i livet. För hanen gäller det med andra ord att vara först på platen och framgångrikt konkurrera om honorna. Honan bär på 400 - 1.000 ägg som befruktas vid ett och samma tillfälle, berättar Mats G Svensson och fortsätter:
- Feromonerna som honan avger förekommer i mycket små mängder ner mot 50 - 100 picogram (en miljarddels gram). Det är 100 gånger mindre än för många andra arter. Feromonet består av fyra olika komponenter som måste finnas med för att hanen ska veta att honan verkligen är ett sädesbroddfly. Däremot kan honan producera de olika komponenterna i något olika proportioner. Det är som om honorna var blondiner, brunetter eller rödhåriga. Men hanarna är inte så nogräknade; en brunett duger lika bra som en blondin. Honan avvisar inte heller den hane som hittar henne.
- Däremot har vi upptäckt att somliga honor bara släpper ut en bråkdel så mycket feromoner som andra och att somliga hanar är väldigt känsliga för feromonet och kan upptäcka dessa låga koncentrationer. Det är naturligtvis en fördel att vara så känslig att man på ett tidigare stadium än andra hanar upptäcker en parningsvillig hona. Det kan till och med vara så att den biologiska evolutionen arbetar i riktning mot allt svagare feromonsignaler bland sädesbroddfly. Varje hona strävar efter att få bästa möjliga gener till sin avkomma, och "en god hane" kan i det här fallet vara en hane som tidigt upptäcker honans sexferomon. Honan måste naturligtvis balansera denna strategi mot risken att inte bli parad alls.
Förändringar av ett sexferomon kan vara ett första tecken på att en ny art håller på att bildas.Till och med från ett europeiskt land till ett annat tycks det finnas kemiska skillnader i sädesbroddflyets feromoner. Tidigare forskning av lundaekologer har kartlagt sädesbroddflyens kemiska "dialekter" och visat att dessa dialekter kan utgöra ett steg på vägen mot bildandet av nya arter.
_____________________________________________________________
Mats G Svensson nås på tel 046-222 44 98 eller 070-58 707 59. Han disputerar onsdagen den 30 oktober. Hans avhandling heter Pheromone-mediated mating system in a moth species.

Pressmeddelanden, index | Informationsenhetens hemsida | Lunds universitets hemsida
Webmaster@info.lu.se
1996-10-29