Pressmeddelande från Informationsenheten, Lunds universitet, 99-04-30
Solveig Ståhl 046-222 70 16
Solveig.Stahl@info.lu.se

Ny doktorsavhandling:
Beslutet att begränsa livsuppehållande behandling
Attityder hos intensivvårdspersonal och allmänhet

Anhöriga vill vara med och bestämma när livsuppehållande åtgärder ska avbrytas då en familjemedlem är svårt sjuk. Det visas i en doktorsavhandling som läggs fram i Lund måndagen den tredje maj av Peter Sjökvist, avdelningsläkare vid Anestesi- och Intensivvårdskliniken vid Regionssjukhuset i Örebro. Över hälften av de läkare som tillfrågats i en av de studier som ingår i avhandlingen är av en annan åsikt: De vill själva fatta det avgörande beslutet.

Inom modern intensivvård används många livsuppehållande tekniker, t ex respiratorer, dialysapparater och hjärtstärkande mediciner. Syftet är att vinna tid så att patientens sjukdom antingen spontant förbättras eller kan botas med hjälp av mediciner eller operationer. Det slutgiltiga målet är alltid att rädda tillbaka patienten till ett meningsfullt liv. Ibland är detta omöjligt och de livsuppehållande teknikerna riskerar att enbart förlänga dödsprocessen. Det kan då bli aktuellt att begränsa användandet av dessa tekniker.

Syftet med avhandlingen har varit att undersöka förekomsten av beslut på en svensk intensivvårdsavdelning att begränsa livsuppehållande behandling, attityder till när sådana beslut bör fattas samt till frågan om vem som bör fatta dessa beslut.

I en studie från en svensk intensivvårdsavdelning (IVA) noterades att 58% av alla dödsfall på avdelningen föregåtts av läkarbeslut om begränsad behandling. I drygt hälften (54%) av besluten diskuterade läkaren beslutet med anhöriga innan beslutet fattades, medan besluten i övriga fall fattades utan diskussion med anhöriga.

Mycket av litteraturen inom detta område härrör från Nordamerika. För att kunna sätta den svenska diskussionen i ett nordamerikanskt perspektiv jämfördes en svensk enkät, som besvarades av 846 svenska intensivvårdsläkare och -sjuksköterskor, med svaren i en motsvarande kanadensisk enkät. Att just Kanada valdes som jämförelseland berodde på att dessa frågor diskuteras intensivt i Nordamerika och på att Kanada liksom Sverige har en offentligt finansierad sjukvård. I enkäten valde de svenska läkarna och sjuksköterskorna en mer intensiv behandling för svårt sjuka patienter än deras kanadensiska kollegor. Den kanadensiska IVA-personalen valde oftare att begränsa livsuppehållande behandling än motsvarande svensk personal.

Den svenska intensivvårdspersonalens tendens att ofta vilja använda livsuppehållande behandling reste frågan om det finns risk för att svenska intensivvårdspatienter överbehandlas. Det finns emellertid inga allmänt accepterade kriterier för hur och när dessa beslut ska fattas. En utgångspunkt kan enligt författaren dock vara att attityder och praxis inom sjukvården bör stå i överensstämmelse med värderingarna hos den befolkning den betjänar.

För att undersöka om en sådan överensstämmelse finns, utfördes en andra, helt svensk, enkät. Denna besvarades av totalt 1168 personer: läkare, sjuksköterskor och allmänhet.

I ett av fallen som ingick i denna enkät beskrivs en kvinna i 60-års åldern. Hon har varit medvetslös i en månad efter en olycka där hennes huvud skadats. Hon behöver hjälp av en respirator att andas och hon skulle dö inom 24 timmar om respiratorn kopplades bort. Läkaren är övertygad om att hon aldrig mer kommer att vakna upp. Läkaren överväger att ta bort respiratorn och låta patienten dö. Frågeställningen löd: Vem ska avgöra om respiratorn ska kopplas bort och skulle Du vilja att respiratorbehandlingen fortsatte om Du var nära anhörig till denna patient.

73% av allmänheten och 70% av sjuksköterskorna ansåg att familjen och läkaren borde fatta detta beslut tillsammans. Endast 36% av läkarna höll med om detta. I stället ansåg 61% av läkarna att läkaren själv bör fatta det avgörande beslutet. Över 80% av allmänheten och mer än 90% av IVA personalen ansåg att respiratorbehandlingen kunde avbrytas om patienten tidigare sagt att hon ej ville bli lagd i respirator om hon blev hopplöst sjuk. Om patientens åsikt däremot var okänd ville 48% av allmänheten, jämfört med 82% av läkarna avbryta behandlingen.

Sammanfattningsvis finns det enighet i Sverige om att livsuppehållande behandling ibland kan avbrytas. Svensk intensivvårdspersonal har större benägenhet att fortsätta med en intensiv behandling hos en svårt sjuk patient än motsvarande kanadensisk personal. Denna inställning förefaller dock ha stöd av den svenska allmänheten som snarast oftare förordar en intensiv behandling än vad svenska IVA-läkare gör. Däremot önskar allmänheten och IVA-sjuksköterskor ett större familjeinflytande i dessa beslut jämfört med IVA-läkare.
__________________________________________________________________________
Disputationen äger rum måndagen den 3 maj i Föreläsningssal 3 Universitetsjukhuset i Lund,

Vidare upplysningar lämnas av: Peter Sjökvist, Avdelningsläkare vid Anestesi- och Intensivvårdskliniken, Regionsjukhuset i Örebro, tel 019 - 15 10 00 sökare 507


Pressmeddelanden, index | Informationsenhetens hemsida | Lunds universitets hemsida
webmaster@info.lu.se
99-04-30