Pressmeddelande från informationsenheten vid Lunds universitet
Solveig Ståhl, 046-222 70 16,               1999-02-18

Solveig.Stahl@info.lu.se

Hälsa och sjukdom i en medeltida befolkning
Nya rön kan omvärdera uppfattning om livslängd

Hur var hälsoläget i en medeltida befolkning? Vilka sjukdomar går det att spåra i ett arkeologiskt material? Caroline Arcini,, osteolog, har analyserat benrester från ca 5000 medeltida lundabor och lägger inom kort fram en avhandling i medicinhistoria vid Lunds universitet.


Osteologi betyder läran om ben. Caroline Arcini är den första osteolog som systematiskt studerat frekvensen av vissa sjukdomar i ett arkeologiskt skelettmaterial. Det undersökta materialet omfattar tidsperioden från år 990 till 1536.

- Naturligtvis går det inte att få en heltäckande bild av hur friska eller sjuka människor var på den här tiden. Jag kan ju bara studera de sjukdomar eller skador som sätter spår i skelettet. Det är t.ex vissa infektionssjukdomar, frakturer och andra skador, ledförändringar, karies och en del bristsjukdomar, säger hon. Huvudintrycket är dock att medeltidens lundabor mådde ganska bra.

Drygt 4 procent av den undersökta befolkningen i det tidigaste Lund hade spetälska. Men omkring 1140 byggdes ett särskilt spetälskehospital och det innebar förmodligen att de som hade sjukdomen hamnade på spetälskehospitalet och vid sin död begrovs de nära detta.

Andelen barn i materialet var större under perioden 1300-1536. Det kan vara ett tecken på ökat infektionstryck. En förklaring är pesten som drabbade Skåne 1349.

De tidiga lundaborna hade friskare tänder än sina efterföljare - karies blir vanligare under slutet av medeltiden.

- Det beror förmodligen på att kosthållet ändrades så att folk åt mer kolhydrater, tror Caroline Arcini.

Då som nu råkade folk ut för olyckshändelser och bröt något ben i kroppen. Med undantag av lårbensbrotten så har frakturerna läkts jämnt och fint vilket visar att dåtidens läkekonst inbegrep förmågan att spjäla en bruten arm eller hand. Att individer som brutit lårbenet skulle ligga i sträck visste man inte förrän senare.
Livet i Lund var farligare på1100- och 1200-talen än på 1000-talet. Det syns bl.a. på att antalet individer, framförallt män, med skallskador och spår av annan trauma blir vanligare. Det är känt från andra historiska källor att det förekom en hel del stridigheter i Lund under denna period.

Artros, ledförslitning, var lika vanligt på medeltiden som i dag. Många leder bär tydliga spår av att brosket har förstörts och att ben gnagt mot ben vilket måste ha orsakat bäraren svåra smärtor.

Artrosfynden är också intressanta som åldersindikator. Caroline Arcini menar att resultaten från hennes studie indikerar att medeltidens människor levde längre än man tidigare ansett. Enligt osteologiska analyser var det bara några procent som blev äldre än 60.

- Artros är mycket vanligare hos äldre människor. I mitt material har människor, som uppskattats vara 40-60 år, lika mycket artros som dagens 70-80-åringar.

- Men de äldsta kyrkoböckerna, från 1500-talet, visar att mer än 40 procent av befolkningen var över 60 år. Jag tror att de osteologiska metoder vi använder idag konsekvent underskattar den verkliga åldern hos äldre vuxna. Det finns inga andra data som talar för att medeltidens människor skulle leva så mycket kortare. Skillnaden kommer först på mitten av 1800-talet - då vet vi att medellivslängden ökade, berättar Caroline Arcini.
________________________________________________________________


Caroline Arcini disputerar den 26 februari på avhandlingen Health and diseases in early Lund.
Hon träffas på tel 046/32 95 15



Pressmeddelanden, index | Informationsenhetens hemsida | Lunds universitets hemsida
Webmaster@info.lu.se
1999-02-18