Pressmeddelande från Informationsenheten, Lunds universitet,  2000-01-14
Göran Frankel 046-222 94 58
Goran.Frankel@info.lu.se

Kannibaler och tjuvar
objudna middagsgäster

Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket.
Denna folkliga visdom gäller även i gäddornas värld. En ny doktorsavhandling från ekologiska institutionen vid Lund universitet visar att ju större bytesfiskar en gädda tar, desto större är risken att bli av med dessa. Inte bara det – den gädda som just håller på att sätta i sig bytet kan bli attackerad och uppäten av en ännu större gädda.


Gäddornas beteende när de tar byten har studerats av Anders Nilsson vid avdelningen för zooekologi. Gäddan hugger ett byte över ryggen men därmed är maten inte serverad. Gäddan måste först vända bytet i munnen och sedan svälja det. Måltiden kan ta upp till 10-15 minuter om bytet är mycket stort - och under dessa minuter utsätter sig gäddan för stora risker.
- Om andra gäddor sett vad som hänt lockas de dit. De vägleds också av ”lukten”, dvs de signalsubstanser som det skadade bytet avger, och av vågsvall från offrets dödskamp, berättar Anders Nilsson. Antingen kan andra gäddor slita åt sig bytet eller också kan en stor gädda förvandlas till ”kannibal” och attackera och äta upp gäddan. Bytet har då en chans att komma undan.
- Om det finns gott om byte och gott om gäddor föredrar dessa faktiskt att hugga de mindre bytesdjuren och låta de riskabla stora bytesfiskarna vara i fred. De föredrar också lågryggade fiskar framför högryggade - fiskar med hög rygg är svårare för gäddan att få grepp om och hantera. Därför tar gäddan hellre en lågryggad mört än en högryggad braxen, säger Anders Nilsson.
En insjös vattenkvalitet kan påverkas av hur stora bestånden av gäddor och småfisk är. Gäddorna äter fisk som i sin tur äter djurplankton som i sin tur äter växtplankton. Om det blir för mycket växtplankton blir vattnet grumligt och fullt av alger. Om det finns mycket djurplankton kommer dessa att äta växtplankton vilket ger en sjö med klart vatten och mycket vass och undervattensvegetation.
Sjöar som innehåller mycket gädda borde alltså bli klara (färre fiskar som äter djurplankton och därmed inte så mycket växtplankton). Dessa sjöar kan ändå vara grumliga. Trots optimala förhållanden hugger inte gäddorna lika mycket småfisk som förväntat. Anders Nilsson har bl a undersökt vad detta kan bero på. Gränsen för hur stora fiskar en gädda kan ta bestäms av hur brett dess gap är. Ändå väljer den ofta att ta långt mindre byten än den skulle kunna sluka, och det beror just på de risker som den utdragna måltiden är förenad med. Gäddorna tar även färre byten för att minimera risken för attacker. Därför kommer det att finnas kvar många fiskar som äter djurplankton med följd att växtplankton frodas och vattnet grumlas.
- Med större förståelse för hur olika organismer påverkar varandra i en sjö kan vi lättare bedöma sjöns tillstånd och också förändra sjösamhället för att förbättra vattenkvalitet och fiskenäring, säger Anders Nilsson.





Pressmeddelanden, index | Informationsenhetens hemsida | Lunds universitets hemsida
webmaster@info.lu.se
2000-01-14