< >
Pressmeddelande från Informationsenheten, Lunds universitet,  2000-10-24
Göran Frankel 046-222 94 58
Goran.Frankel@info.lu.se

Utrotningshotad läderbagge
stannar helst i den egna eken

Ett stort antal utrotningshotade insektsarter är beroende av ihåliga ekar, och en av dem har fått en särskild symbolladdning i Europa. Det är den tre centimeter långa läderbaggen som nu tycks ha dött ut i flera länder. Men i Sverige finns den fortfarande, och man driver t o m ett särskilt EU-projekt för att bevara den. En zoolog vid Lunds universitet har undersökt hur ofta läderbaggar flyttar till andra ekar, kunskap som behövs om den sällsynta skalbaggen skall kunna räddas.

Eftersom gamla träd numera är ovanliga har många arter som lever i dem utrotats eller blivit sällsynta. I Sverige står dock fler gamla ekar kvar än i de flesta andra europeiska länder. Förr fick svenska jordägare inte avverka ekar utan särskilt tillstånd från myndigheterna. Ekarna skulle användas för skeppsbygge. Många ekar har också lämnats orörda därför att de ger status åt jordägaren eller pryder kyrkbacken. Thomas Ranius vid Zoologiska institutionen har inventerat djurlivet i bestånd av ihåliga ekar men ägnat speciellt intresse åt läderbaggen (Osmoderma eremita) och två arter av klokrypare (Allochernes wideri och Larca lata). Läderbaggen har en karakteristisk läderliknande lukt. Klokrypare är millimeterstora spindeldjur. De är utrustade med klor för att fånga sitt byte.

- Framför allt har jag i fem år studerat läderbaggar i Bjärka-Säby i Östergötland, där det finns stora bestånd av ekar. Läderbaggen är förresten Östergötlands landskapsdjur. Jag har fångat och märkt läderbaggarna genom att borra små hål i deras täckvingar. Ingreppet påverkar inte deras flygförmåga, säger Thomas Ranius och fortsätter:

- Det har visat sig att läderbaggen sällan flyttar på sig. 85% stannar kvar i det träd där de har kläckts. De som lämnar trädet flyger inte så långt. Den längsta förflyttning jag har iakttaget var 200 meter.

- Normalt finns det upp till 85 läderbaggar i en ihålig eks mulm, dvs förmultnat vedmjöl. Populationen varierar från träd till träd men är i varje träd mycket stabil från år till år. Det har inte gått att identifiera ”bra” eller ”dåliga” år för läderbaggarna.


Thomas Raniusęberäkningar visar dock att de flesta ekbestånd helt enkelt är för små - från två till tio ekar - för att läderbaggen ska kunna överleva där. En enda slumpartad händelse i ett eller ett par träd kan räcka för att slå ut den.
EU-projektets målsättning är att läderbaggens fortlevnad skall säkras på 45 ställen i Sverige.

- För att det ska lyckas räcker det inte med att låta ekarna stå kvar, säger Thomas Ranius. Man måste också se till att ekhagarna hålls öppna med betesdjur eller på andra sätt. Läderbaggar och andra vedskalbaggar tycker om värme, och ekarna får därför inte skuggas av annan vegetation... Det kan tyckas vara en stor insats för att skydda en liten insekt, men samtidigt som man räddar läderbaggen räddar man ju också ett stort antal andra utrotningshotade arter i ekarna.

Thomas Ranius har också undersökt klokryparnas förmåga att flytta från träd till träd. Man vet att klokryparna inte själva kan flyga utan ”liftar” genom att hänga sig fast vid andra, större insekter. Ranius har undersökt generna hos två arter av klokrypare. Skillnaderna i det genetiska materialet var obetydliga. Stora skillnader skulle ha uppstått om grupper av klokrypare levt isolerade från varandra under en längre tid. Detta kan tolkas som att klokryparna sprider sig relativt lätt.










Pressmeddelanden, index | Informationsenhetens hemsida | Lunds universitets hemsida
webmaster@info.lu.se
2000-10-24