Pressmeddelande från Informationsenheten, Lunds universitet,  2001-01-17
Göran Frankel 046-222 94 58
Goran.Frankel@info.lu.se

Rörlig tallstekel försvårar
bekämpning med feromon

Misslyckas tallstekeln med att fortplanta sig när det luktar hona i hela skogen? Ja, det är i alla fall vad man hoppas när man i bekämpningssyfte släpper ut konstgjorda feromoner – dvs doftämnen – i skogen. Men metoden har hittills haft begränsad framgång. Varför det är så framgår av en ny doktorsavhandling från Ekologiska institutionen vid Lunds universitet.

Tallstekelns larver lever av tallbarr och kan vissa år åsamka skogarna stora skador. Genom att slå till mot insekten under fortplantningsfasen hoppas man kunna reducera antalet larver i kommande generationer.

Tallstekelhonorna avsöndrar ett sexferomon - ett doftämne - för att locka till sig hanarna. Ämnets kemiska struktur är känd och nu tillverkar man ett konstgjort feromon som man sprider i syfte att förvirra hanarna. Fredrik Östrand har undersökt hur den röda tallstekeln beter sig under de 10 - 15 dagar den är redo att fortplanta sig. Syftet har varit att försöka komma underfund med den nya bekämpningsmetodens begränsningar och hur den kan förbättras.

Tallstekelhonorna anses vara dåliga flygare som inte gärna lämnar den kvist de satt sig på. Men Fredrik Östrand kunde konstatera att de ofta flyger i väg och söker upp nya kvistar. Honor som utsattes för det syntetiska feromonet lämnade ofta området.

- En annan överraskning var att 30% av de honor som stannade kvar på sina kvistar efter parningen parade sig på nytt - ibland upp till fem gånger! Förmodligen blir då också hennes avkomma talrikare, säger Fredrik och tillägger:

- Att honorna flyttar sig mer än man trott och att de parar sig flera gånger är faktorer som säkert bidrar till att arten har blivit en så svår skadegörare.

Östrand har också undersökt hur effektiva feromonfällorna är. Hanarna lockas in i fällorna med sexferomon. Med hjälp av fångsten försöker man förutsäga när skadegörelse är att vänta och hur omfattande den kan tänkas bli. Feromonfällan är alltså ett hjälpmedel för övervakning. Fredrik Östrand märkte 10.000 stekelhanar med färgprickar och undersökte på vilka avstånd och under vilka väderleksförhållande fällorna attraherade hanar.

- Slutsatsen av försöken med dessa hanar är att också de rör sig längre och bättre än man trott. Fällorna som användes i försöken är bättre lämpade att övervaka större områden, eftersom en relativt stor andel av fångsten kom från avstånd på långa avstånd från fällan. 50% av fångsten fångades inom en radie av 450 meter, 90% inom 800 meters radie, summerar Fredrik Östrand.


Pressmeddelanden, index | Informationsenhetens hemsida | Lunds universitets hemsida
webmaster@info.lu.se
2001-01-17