Pressmeddelande från Informationsenheten, Lunds universitet,  2001-04-18
Göran Frankel 046-222 94 58
Goran.Frankel@info.lu.se

Nyckelroll för mjälten
vid andningsuppehåll

Människan har avsevärd biologisk ”reservkapacitet”. En av dessa dolda talanger är att vid upprepade försök kunna hålla andan längre och längre tid. Försök utförda av zoofysiologer och medicinare vid Lunds universitet förklarar nu hur detta är möjligt. Rönen publiceras i aprilnumret av den ansedda vetenskapliga tidskriften <I>Journal of Applied Physiology</I>.

Det är zoofysiologerna Johan Andersson och Erika Schagatay som utfört försöken i samarbete med kirurgerna Magnus Hallén och Birger Pålsson. På Zoofysiologiska institutionen har man i åtskilliga år studerat den s k dykresponsen som utlöses när man håller andan länge samtidigt som ansiktet - framför allt pannan - kyls ner av vatten. Kroppen omdisponerar då sina resurser så att det syrerika blodet i första hand går till hjärta och hjärna samtidigt som hjärtats slagfrekvens sjunker.
Ett annat fenomen som man studerat på institutionen uppstår när försökspersoner får hålla andan fem gånger med två minuters intervall. Det visar sig då att tiden man kan hålla andan växer med varje period. Tiden fram till de första ofrivilliga andningsrörelserna förlängs; dessa uppstår när koldioxidhalten i blodet nått en kritisk nivå.
- Orsaken till detta måste vara något annat än dykresponsen, säger Johan Andersson. Vi fick en fingervisning om var vi skulle söka svaret på gåtan från studier gjorda på wedellsälen. Den lever i Arktis och kan vistas under vatten i 60 minuter eller mer. Wedellsälen har en mycket stor mjälte och i denna finns ett stort lager röda blodkroppar. Dessa frigörs när mjälten drar sig samman. Men något liknande ansågs inte kunna gälla för människan. Hennes mjälte är för liten i förhållande till kroppsvolymen. Men vi ville inte ta detta för givet utan beslöt oss för att testa påståendet experimentellt.
Tio friska försökspersoner med mjälte fick göra serier om fem andningsuppehåll med två minuters intervall. Tiden för andningsuppehållen förlängdes från en till en och en halv minut upp till nästan två och en halv minut. Blodprov visade att halten syretransporterande röda blodkroppar steg i blodet under försöksserien.
När samma försök gjordes om med tio friska försökspersoner som hade förlorat sin mjälte fyra år sedan eller längre tillbaka i tiden blev resultatet ett helt annat. Ingen förbättring av den fysiologiska förmågan att hålla andan noterades. Inte heller konstaterades någon ökning av halten röda blodkroppar.
- Allt tyder alltså på att även den mänskliga mjälten precis som sälens mjälte under andningsstillestånd kan frigöra röda blodkroppar. Vi vet att den tar upp gamla blodkroppar, säger Johan Andersson.
Mjälten håller uppenbarligen på att omvärderas. För några decennier sedan ansågs den vara lika överflödig som en blindtarm. Sedan 80-talet tar man inte lika ofta bort mjälten som tidigare - detta med tanke på dess roll för immunförsvaret.

För vidare information se Journal of Applied Physiology 90:1623 - 1629 Role of spleen emptying in prolonging apneas in humans. Johan Andersson nås på tel 046-222 93 48, e-post: Johan.Andersson@zoofys.lu.se


Pressmeddelanden, index | Informationsenhetens hemsida | Lunds universitets hemsida
webmaster@info.lu.se
2001-04-18