Pressmeddelande från Informationsenheten, Lunds universitet,  2001-10-02
Göran Frankel 046-222 94 58
Goran.Frankel@info.lu.se

Flyttfåglar blir ej förvirrade
nära magnetiska nordpolen

Den inbyggda ”magnetkompass” som många flyttfåglar använder för att orientera sig med är överraskande känslig och exakt. Det visar försök utförda nära och på den magnetiska nordpolen under ledning av en ekolog vid Lunds universitet, docent Susanne Åkesson. Hennes rön har publicerats i senaste numret av den ansedda vetenskapliga tidskriften Proceedings of the Royal Society.

Susanne Åkesson deltog i Svenska Polarforskningssekretariatets expedition Tundra Northwest 1999. Ett sjuttiotal forskare varav merparten var svenskar färdades genom den arktiska övärlden norr om Kanada med den kanadensiska isbrytaren Louis S St-Laurent. I Inuvik på fastlandet fångade Åkesson 30 vitkronade sparvar. Denna sparv finns endast på den nordamerikanska kontinenten. Den tillbringar vintrarna i södra USA; fåglarna runt Inuvik söker sig till Kalifornien, Texas och Arizona. De infångades i juli och hölls i burar till augusti och september dvs vid tiden för avfärden söderut. Både unga fåglar som aldrig hade flyttat tidigare och gamla erfarna fåglar användes i experimentet. Varje fågel placerades i en specialkonstruerad bur där man kan mäta i vilken riktning fågeln tenderar att försöka lämna buren. Fåglarna i Inuvik ville givetvis ge sig iväg i sydlig riktning. Sedan transporterades fåglarna ända upp till magnetiska nordpolen som 1999 befann sig på Ellef Ringnes Island. Den riktning de föredrog att färdas i mättes på flera ställen.

Fåglar kan använda olika orienteringsmetoder samtidigt. Många arter kan orientera sig såväl efter magnetfältet som efter solen och stjärnhimlen. Magnetfältsorienteringen bygger på att fåglarna kan känna av magnetfältets lutning i förhållande till jordytan. Därigenom kan de bestämma sin position i nord-sydlig riktning. Ju mer vertikalt magnetfältet är ställt desto närmare befinner sig den magnetiska polen (se bif bild).

Av detta följer att fåglar som enbart använder magnetfältet för sin orientering bör bli förvirrade över den magnetiska polen och lämna denna i slumpartade riktningar, vilket man också kunnat observera. Frågan är hur nära den magnetiska polen det är möjligt för fåglarna att ta ut rätt riktning.

- Vi undersökte detta på platser där magnetfältet lutade 87,1 respektive 88,6 grader, berättar Susanne Åkesson. Det var alltså nära den magnetiska nordpolen. Vi kunde eliminera solkompassen genom att sätta tak av mölkvitt plexiglas över burarna. Den sydostliga riktningen var tydlig även om det fanns en spridning av riktningar mellan individer. Det är en förvånande hög precision. Dessutom har ju de nyfödda fåglar som användes i experimentet aldrig tidigare besökt regionen omkring den magnetiska nordpolen. Deras förmåga måste därför vara medfödd, inte inlärd.

Susanne Åkesson har också undersökt hur väl fåglarna kan kompensera för de relativt stora missvisningar som det geomagnetiska fältet ger upphov till i polarregionen. Dessa data är ännu inte färdigbearbetade.

Susanne Åkesson träffas på 046-222 36 14, e-post: Susanne.Akesson@zooekol.lu.se. Uppsatsen heter Avian Orientation at steep angles of inclination: experiments with migratory white-crowned sparrows at the magnetic North Pole och finns i Proceedings of the Royal Society, London B, vol 268: 1907-1913. Författare är Susanne Åkesson, Jens Morin, Rachel Muheim och Ulf Ottosson.

















Pressmeddelanden, index | Informationsenhetens hemsida | Lunds universitets hemsida
webmaster@info.lu.se
2001-10-02