Pressmeddelande från Informationsenheten, Lunds universitet,  2002-05-15
Ulrika Oredsson 046-222 70 12
Ulrika.Oredsson@info.lu.se

Ny avhandling om synen på fattigvård och socialbidrag

Var går gränsen för fattigdom? Synen på lägsta skäliga levnadsnivå har pendlat fram och tillbaka under 1900-talet. Den allmänna inkomstutvecklingen och den sociala samhörighetskänslan spelar en viktig roll.
– Idag känner medianinkomstagaren mer samhörighet med höginkomsttagaren. Det gör att solidariteten och empatin med de svaga grupperna i samhället avtar, säger Daniel Rauhut som i dagarna lägger fram en ny avhandling i ekonomisk historia vid Lunds universitet.

- Under mellankrigstiden var synen på fattigdom absolut, det vill säga att det socialt accepterade stödet till den fattige bestod av enkel mat och tak över huvudet, säger Daniel Rauhut som studerat perioden 1918-1997.
När pensionsreformen från 1938 infördes förbättrades inte bara pensionärernas levnadsvillkor utan en ny ton slogs an även inom fattigvården, som var föregångare till vår tids socialtjänst.

Under åren 1938 till 1972 höjdes fattigdomsnormen i takt med att låginkomsttagarnas inkomster ökade. Allt fler behov skulle räknas in för att skälig levnadsstandard skulle uppnås.
För perioden 1973-1984 har Daniel Rauhut inte funnit någon enhetlig syn på fattigdom.
- Det varierade mycket från kommun till kommun vad man ansåg vara lägsta skäliga levnadsnivå, säger Daniel Rauhut. Några av förklaringarna är att Sverige genomgick en strukturkris, kommuner slogs samman och det fanns flera olika system för att räkna ut socialbidragsnormen i kommunerna.

För att komma till rätta med de stora skillnaderna på socialbidragets storlek satte Socialstyrelsen upp en vägledande socialbidragsnorm 1985. Denna har sedan kommit att betraktas som den lägsta socialt accepterade levnadsstandarden, dvs fattigdomsnormen.

Under 1985-1997 följde fattigdomsnormen åter låginkomsttagarnas inkomstutveckling. Fram till 1990 steg normen i takt med den allmänna ökningen av levnadsstandarden, men därefter har klyftorna ökat. Fattigdomsnormen och även låginkomsttagarnas löner har legat relativt stilla, medan löner för övrigt ökat.

Förändringarna i fattigdomsnormen kan delvis förklaras av den sociala samhörighetskänslan.
- På femtio- och sextiotalen exempelvis, när fattigdomsnormen stadigt ökade i takt med den allmänna inkomstökningen, fanns en stark känsla i samhället av social samhörighet, säger Daniel Rauhut. De som fick stöd för att klara försörjningen behövde det ofta bara som en komplettering av den egna inkomsten.

Idag ser bilden annorlunda ut. På 90-talet hade hela 80 procent av ensamstående vuxna utan barn som fick socialbidrag ingen annan inkomst vid sidan om bidraget. En stor del av dessa biståndstagare var ”sociala outsiders”, ungdomar och invandrare, som aldrig fått in en fot på arbetsmarknaden.

Samhörighetskänslan med biståndstagarna har minskat eftersom medianinkomsttagaren inte känner någon rädsla för att själv bli fattig. Medianinkomsttagaren känner i stället en större samhörighet med höginkomsttagarna, vilket leder till att solidariteten, samhörigheten och empatin med de svaga i samhället avtar.
- Det finns sociala ”insiders” och ”outsiders” i vårt samhälle, säger Daniel Rauhut, och frågan är om de politiska makthavarna, som dels är svenskar, dels är 40-talister, har den politiska viljan att göra sociala ”outsiders” till ”insiders”.


Daniel Rauhut finns att nå på följande telefonnummer 063-16 66 12, 070-30 66 612
e-post Daniel.Rauhut@itps.se
Avhandlingens titel är Fattigvård, socialbidrag och synen på fattigdom i Sverige 1918-1997. Disputationen äger rum den 23 maj 2002 på Ekonomihögskolan vid Lunds universitet.


Pressmeddelanden, index | Informationsenhetens hemsida | Lunds universitets hemsida
webmaster@info.lu.se
2002-05-15